Marathon i Sofia
Något som inte är lätt just nu är att hitta lopp att Springa. För ett år sedan var det ett överflöd av lopp. Det fanns så många att springa att det inte gick att välja. I år är det motsatsen. Det finns få och de som finns råder det stor osäkerhet om de ska bli av in i det sista. Tillslut hittade jag ett i Sofia, Wizz air marathon.
Idag är det nästan på dagen 10 år sedan jag sprang mitt första maraton. Det var i Bryssel och jag sprang i mål på precis över fyra timmar. Efter det har det blivit 25 till gånger jag sprungit maraton distansen. Varje lopp har sin story och de har alla varit en fysisk utmaning. För oavsett hur vältränad man är så är det ingen söndagspromenad att springa 42 kilometer. Jag lovar. Och tror du inte mig så testa. Det kräver träning, uppladdning och ett mindset. Det kommer göra ont både fysiskt och mentalt. Under tiden man springer är det ups and downs. Från att känna sig som världens löpar Queen till en soppåse. Men få fysiska prestationer känns lika härliga som när man går i mål efter att ha utsatt kroppen för något riktigt tufft. Jag fortsätter att springa maror för att det är utmanande, för att ha ett mål att träna inför, för upplevelsen och för att det är en jäkligt skön känsla att gå i mål.
Uppladdningen
Det är självklart lättare att ladda optimalt för ett lopp på hemmaplan men jag ogillar skarpt att springa så långt i Stockholm och springer gärna mina marathons på platser där jag även får en upplevelse så då får det bli hotelluppladdning. Gick och la mig i tid dagen innan, försökte att inte gå för mycket (alltid svårt när man är på en ny plats och gärna vill se allt) samt åt en hotellfrukost bestående av lite blandat. Hade storartade planer på att gå till starten men det var lite längre än jag trodde så det blev en rejäl uppvärming på cirka 2,5 kilometer. Hann inte med något sista toa besök och lovade mig under loppet att efter 30K skulle jag få ett om jag behövde kanske tidigare.
Sofia marathon
Samma dag som Sofia marathon ägde rum var det även halvmarathon och 10K som man kunde springa. Marathonet sprangs på en varvbana vilket jag tycker är helt okej om det är två varv. Bättre det än sightseeing ute i industriområden. Efter att ha promenerat runt i staden dagen innan fasade jag över att loppet skulle vara backigt men det var det till min glädje inte. Dock lutade mil 2 och 3 svagt uppåt hela tiden men desto skönare var det att springa utför. Summa summarum kan jag säga att det inte var en superexhalterande bana. Det var kullersten och migrän anpassade gatustenar där det fattades en del ett par kilometer. Men det var bra. Ingen trängsel och lagom med kontroller. Dock fick man ta med egen gel. Sportdryck fick man på ett par ställen. Att jag sedan prickade in distansen 42 195 meter nästan på metern det händer inte ofta på en mara.
Mina 42 195 meter löptur genom Sofia
Fem minuter innan startskottet gick infann jag mig på starten. Hade safeat och inte tagit med mig varken telefon eller något att lämna in för tur var väl det, hade haft ungefär noll tid till det (hej tidsoptimist!). Första kilometerna är alltid viktiga, då får man en känsla av hur formen är för dagen. Om det blir en kamp eller om det blir en “easy” run. För dagen kändes det bra. Inga krämpor, behaglig temperatur (ca 10 grader) och relativt lätta ben. Check på den. Körde en kilometer i 5 tempo för att testa sedan någon till lite snabbare innan jag gick in på mitt bekvämlighetstempo runt 5:40 min/km som jag planerade hålla.
Kilometerna rullade på, det var lite publik efter banan men inga mängder. Inga hejaklackar á la USA. Lite musik här och var men inget wow. Det var skön stämning. En hel del amerikaner var ute och sprang. Pratade men två tjejer påväg till loppet från det stora landet i väst och de hade också saknat springa maror och lopp lika mycket som mig. Att äntligen, äntligen få springa med nummerlapp igen är verkligen roligt och något som gör det värt att träna. Träning i all ära liksom men att träna planlöst utan mål är trist.
Klockade in första varvet på stabila 1:59 vilket absolut inte är någon rekordfart för min del. För två veckor sedan sprang jag Helsingfors halvmarathon på 1:42.53 så ni förstår ju själva. Men marathon är dubbelt upp och jag är osäker på hur mycket jag orkar trycka på. Speciellt nu var jag det då jag inte sprungit distansen på nästan ett år. Det krävs lite mer regelbundenhet för att göra det bra. 3-4 gånger per år skulle jag säga är lagom. Hur som helst var det ingen direkt match att springa 30K. Sedan sägs det ju att marathon börjar på riktigt och det gjorde det idag också. Inte så att jag ville börja gå men kan meddela att det kändes i benen. Och axlarna. Och fötterna. Här gäller det att sätta realistiska delmål. 32K, där fick jag en gel som belöning/bestraffning (ogillar skarpt gels) sedan 35, då var det bara 5K kvar till upploppet. Fokus. Kilometer för kilometer. Kolla tiden en gång per kilometer. Öka eller sänka tempot beroende på vad klockan visar. Kändes bra tills 35. Tills 37. Tills 38. Där fick jag sällskap med två sköna jänkare som hade med sig musik. Highway to hell spelade de och jag hängde med dem en stund sedan blev de för trötta så jag fortsatte i snabbare takt. Hade bra marginal på sub 4 och visste att jag skulle klara det om jag inte fick kramp eller bröt fötterna på de kommande kullerstenarna. Fortsatte springa på och efter 3 timmar och 57 minuter och 53 sekunder var jag i mål på mitt 27e marathon. 23e på tävling då de andra varit just for fun. Hoppas verkligen på ett till i år! Riktiga lopp är fina grejer det. Fler som är lopp sugna? skulle ni kunna tänka er att springa lopp i coronatider?
/ Pernilla som glad målgångare på marathon
