Stockholm marathon

En gång för många år sedan lovade jag mig själv att tre Stockholm Marathon skulle det bli. Jag är rätt principfast av mig men tänkte i år att kanske, kanske skulle jag ställa mig på startlinjen för att springa de 42 195 meterna dryga två veckor efter jag gått i mål på Köpenhamn marathon. Jag tänkte en gång, två, tre, fyra, sju gånger. Minst men i torsdags bestämde jag mig att nej. Det blir ingen Stockholmsmara för mig i år. Trodde att det skulle vara som att missa festen att inte springa men ack så fel jag hade. Min lördag från åskådarplats iklädd löparmundering hejandes på löpande vänner var fantastisk.

Stockholm high five – mini race rapport

Men jag var med på ett hörn av löparfesten. Jag hade nämligen liksom förra året anmält mig till Stockholm High Five. Loppet på 5 kilometer som går dagen innan Stockholm marathon. En afterwork run. Passar mig som gillar 5K perfekt. Förra året kom jag fyra på 20:45 men man kan som bekant inte leva på gamla meriter så det var upp till bevis iår igen när jag ställde mig på startlinjen.

Någon luring hade dock varit ute och gjort om bansträckningen så den hade gått från att vara trixig men relativt flack till trixig och bergig. Det blev ett väldigt konstigt lopp att springa. Maxa, stanna upp för att svänga runt ett hörn, kämpa sig upp för en brant och tvär backe och samma visa igen. Var knappt några sträckor där man kunde springa på. Benen kändes lätta och jag kunde trycka på bra men backar har aldrig varit min grej så tyvärr tappade jag allt för mycket tid där.

Så fick nöja mig med en 19:e plats och 22:09 i tid. Well, det var en fantastisk sommarkväll och stämningen var riktigt härlig. En minuts snabbare tid och jag hade varit totalt nöjd. Efter loppet bjöds det på pastaparty men när jag hade minglat med lite bekanta cyklade jag hem till duschen och en burgare från Flippin burgers. Fint det med efter en arbetsdag. Bättre namnsdag kan man knappast ha!

Stockholm marathon – som hejande publik i löparskor

Juni månad och marathon lördag. Min dag började med ett yogapass sedan spanade jag in kartan inför vad som skulle komma att bli en dag utmed Stockholms gator för att heja på bekanta som sprang loppet. Springer jag inte själv hejar jag gärna på andra.  La upp en rutt att börja vid Odenplan för att sedan springa via Karlberg bort till Hornsberg, därifrån till Nybrokajen och Strandvägen och sedan tillbaka till Stadshuset. Då skulle jag lyckas se de jag spanade in flera gånger och dessutom få in ett löppass till mig själv. Win-win med andra ord.

Stämningen vid Odenplan var härlig när alla kom förbi. Detta var efter 3 kilometer och löparna såg fräscha och peppade ut. En orkester spelade och en kör sjöng och det var en folkfest denna blåsiga lördag. När de jag spanade efter sprungit förbi startade jag min klocka också och sprang till nästa anhalt. Hornsberg.

Stannade och knäppte ett foto på vägen. Denna bansträckningen av maran som kom 2018 i samband med 40 års jubileumet har jag inte sprungit och den verkar mycket jobbigare än den tidigare. Fler långa och sega backar. Efter dagens mara är jag säker på att det inte blir en fjärde Stockholmsmara – men man ska aldrig säga aldrig…

Alltid så glada och peppande Elin som alltid springer i rosa fick jag en skymt av vid Hornsberg. Hon kör verkligen sitt eget race.

Och många supersnabba löpare swishade förbi när jag stod vid Nybrokajen. Har ni inte testat att spana in löparstilar så gör det. Det är riktigt underhållande.

Andra kämpade på längst Strandvägen. Där får man nu springa hela tre gånger. Något som jag som löpare inte skulle vilja göra men som publik var det otroligt smidigt då jag både kunde heja på snabblöpande vänner och de som sprang saktare samtidigt. Multitasking is my middle name. Publikvänligt ja, men löparvänligt, njae.

Sedan visade den svenska sommaren sig från sin vanliga sida. Klimatkris och global warming, efter denna helt normala svenska vinter och vår har i alla fall en del klimatkramare tystnat. Jag hade rustat mig med regnjacka så här sprang jag runt i shorts och den. Iskallt hade det också hunnit bli så jag längtade till en varm dusch.

Men jag vet att runt 37K är det vidrigt att springa vare sig om man springer fort eller sakta så jag joggade bort dit i regnet och väntade runt 45 minuter. Gjorde mängder av tåhävningar och lyckades faktiskt hålla värmen tack vare många high fives. Och vet ni, helt plötsligt kom en gammal fotbollsvän som jag spelat med i Västerås i över 10 år springandes. Hur kul är inte det, när plötsligt en person som man inte sett på 15(!) år och inte har en aning om vad den gör i livet kommer springandes. Strax därefter kom ytterligare en som jag hejade på och sa att hon var halvdöd men så såg det verkligen inte ut. Det hela slutade senare med ett snyggt pers!

Det här med att heja på löpare är inte en helt tråkig syssla. Till på köpet fick jag även in ett träningspass på 12 kilometer i strax över 5-fart. Så nej, även fast jag inte sprang missade jag inte festen. Har iofs testat detta koncept tidigare också men då kom jag hem från United States lagom till starten. Fler som var ute och hejade eller rent av sprang?

/ Pernilla som blev väldigt peppad på att anmäla sig till en ny mara