Ja ni, här är det en sinnesstämning likt en begravning nästan. Efter ytterligare en natt med uppvaknanden så kände jag att jag hade lätt halsont på ena sidan. Inte undra på att jag varit seg, sliten och förstörd på sistone. Fan, jag som aldrig blir sjuk. Men jag antar att den dåliga sömnen i kombination med en träning som med min livssituation ligger på gränsen till vad jag klarar av och att jag börjat jobba på skolan med ett antal förkylda ungar har gjort att även jag blivit påverkad. Det är många ord och ramsor som nu passerar i mitt huvud, som inte ens på denna annars så frispråkiga blogg lämpar sig. 

Jag ser nu hur morgondagens Vildmarksloppet passerar, Lidingöloppet som jag tänkt springa försvinna och all träning jag gjort varit i onödan nu när det raserar på grund av en eventuell sjukdom. Jag är inte ett dugg bättre på att tackla dena situation nu som 34-åring, än vad jag var som en pojkaktig 18-åring. Fan, jag hade behövt varenda liten minut av den lilla träning jag bedriver nu, om jag överhuvudtaget ska kunna konkurrera med alla fullblodshingstar i vinter..

Tanken med dagen var att träna nu på morgonen med profilen som jag har hand om, för att sedan få en lugn eftermiddag. Nu är allt raserat och jag kan väl redan nu lägga ner tankarna på att ens bli topp-150 i Vasaloppet och jag kan väl bara stå handfallen när jag bevittnar hur vågen inom den närmsta veckan är uppe på tresiffrigt. 

Detta är ett större problem i min värld än att folk lägger sina röster på vänsterblocket. Då förstår ni hur illa jag mår just nu! 

Just nu så känner jag inga symptom på förkylning, mer än att jag är kraftlös i musklerna. Men med min otur så kommer jag väl bli sämre innan detta är klart.. 

Jag får glädja mig åt att jag har min familj åtminstone och att jag nu kan få lite mer tid med dom. 

Ge mig lite kärlek nu tack!