På ytan verkar Anjimile Chithambo som en ganska avslappnad, vänlig person. När han går till ett kafé i Brooklyns stadsdel Clinton Hill, noterar singer-songwritern nonchalant det varma vädret, avleder komplimanger med kattliknande reflexer (“Jag är verkligen inte bra på att acceptera någon positiv förstärkning”, skämtar han) och uttrycker en liten oro över släppet av hans andra album.

Relaterad

Allison Russell bygger sin “Rainbow Coalition” en låt i taget

09/07/2023

“Jag valde ett jobb där jag säljer min dagbok”, säger de med ett snett leende och slår sig ner vid ett bord på ett gles kafé. “Och när det är dags att sälja min dagbok, säger jag: ‘Åh, nej, folk kommer att läsa den.’ Och så det finns den här typen av malplacerad ångest över att göra det som jag är bokstavligen kontraktuellt skyldig att göra.”

Men om det enda sammanhanget någon hade för den spirande indieartisten var deras senaste album, skulle de se en fundamentalt annorlunda person än den som smuttar på en iste mittemot Brooklyn Navy Yard.

På Anjimiles andra album The King (släpp fredag ​​8 september via 4AD) släpper den 30-årige artisten lös en ström av raseri, bestörtning, obehag och indignation mot en värld som vägrar låta honom leva som han är. Genomträngd av dyster bildspråk och en förbittrad synvinkel ber albumet publiken att överväga; hur ska någon som Anjimile överleva i den kultur vi har byggt upp?

Att skapa låtarna till The King handlade om att Anjimile gav sig utrymme att sörja och bearbeta de otaliga kampen de har mött som en svart ickebinär transperson (Anjimile använder han/de pronomen). Den mödosamma processen föranleddes till stor del av mordet på George Floyd 2020, och de efterföljande protesterna mot polisbrutalitet som bröt ut efter att bilderna blivit virala. Anjimile känner en djup brunn av ilska rinna inuti honom när han ser den här typen av orättvisor fortsätta att gå okontrollerad, säger Anjimile att han försökte hitta vad han än kunde för att släppa den uppdämda känslan.

Det började med att lyssna på andra artister. “Jag gjorde en spellista som heter ‘Black’, det var bara ett gäng protestlåtar av svarta artister – ‘King James’ av Anderson .Paak, ‘Zombie’ av Fela Kuti, ‘Mississippi Goddam’ av Nina Simone, ‘Alright’ av Kendrick Lamar”, säger de. “Nu, tyvärr, när det kommer en ny [berättelse om polisbrutalitet], spelar jag den spellistan.”

Det slutade med att Anjimile hjälpte Anjimile att formulera precis vad han kände, och under tre dagar efter Floyds död skrev han tre låtar som skulle bli mittpunkten i The King: “Genesis”, en sårad ballad av sorg under omöjliga omständigheter, “The King Okej, en hemsk skildring av rädsla och “Animal”, en sjudande protestsång som djärvt förklarar “Om du behandlar mig som ett djur, så är jag ett djur.”

Klyftan mellan Anjimile the Artists svårighetsgrad och Anjimile the Persons lugnhet är mycket designad. “Tro det eller ej, jag har svårt att uttrycka mina känslor, om det inte är genom sång”, förklarar han lugnt mellan klunkarna av sin drink. “Jag har alltid använt musik som utlopp för att få mig att titta på mina känslor och lära mig hur man känner dem och sedan uttrycka dem. För annars kommer jag inte att göra något sådant.”

Albumets kanske mest befallande låt kommer i dess titelspår. På “Kungen” berättar Anjimile den bibliska berättelsen om Belshazzar, den babyloniske kungen som ser en vision av en hand som skriver ett meddelande som han inte kan översätta på väggen i sitt palats. När Belsassar uppmanar Daniel att tolka budskapet får han veta att han har “vägts på vågen och befunnits vara bristfällig”. När budskapet avslöjas i låten, virvlar en virvelvind av röster och bultande gitarrsträngar runt lyssnaren, medan Anjimile ger ut en förbannelse; “Vårt års pest/ Svartedöden är här … Det finns en flod av lågor/ Och den ropar ditt namn.”

Låtens texter var inspirerade av ett samtal som Anjimile hade med sin pappa år tidigare. Anjimile kämpade med sin alkoholism och kontaktades av sin pappa, som berättade historien om “skriften på väggen.” De erbjöds inte en förklaring eller en moral när berättelsen var klar – de fick helt enkelt veta av sin far att “tänka på det.”

År senare, även efter att ha blivit nykter och hittat frid i sitt personliga liv, fann Anjimile sig fortfarande att tänka på den historien. “Jag tror att det fastnade för mig eftersom det är väldigt läskigt. En handlös hand som dyker upp och bara skriver s–t på väggen? Det är en skräckfilm, säger han. “Det var inte förrän jag skrev den här låten som jag känner att jag förstod poängen – jag tänkte på polisbrutalitet och mördande poliser och ville se någon vägas i vågorna och befinnas sakna. Det blev nästan denna hämndfantasi, där jag äntligen bad om någon form av straffrättvisa.”

Tack vare den turbulenta karaktären av det de skrev om 2020, påpekar Anjimile att de inte är ivriga att återvända till det headspace. “Det var smärtsamt”, säger de. “Det var verkligen upprörande, så klart, för jag hade aldrig riktigt åkt till den platsen och jag kände att jag på allvar kunde bearbeta några känslor som jag hade riktigt svårt att möta. Men det var definitivt svårt för mig.”

Efter att ha ägnat månader åt att röra på djupet av sitt psyke genom låtskrivande, fick Anjimile några dussin låtar som representerade helheten i hans frustration. Han flyttade tillbaka sitt fokus till sin karriär – han var på gränsen till att släppa sitt debutalbum Giver Taker, en reflektion över hans kommande resa och hans kamp med nykterhet uppvisad genom ett soligare, mer optimistiskt ljud.

Det var inte förrän ett möte med sin manager i slutet av 2021 strax efter att ha skrivit på med 4AD som Anjimile insåg att hans reflektioner från sommaren 2020 kunde göra ett bra konceptalbum. “Jag hade alla dessa låtar i ugnen, så att säga. Och [min manager] var precis som “Hej – gör dem till ett album”, säger han.

Så, Anjimile började processen med att välja ut rätt låtar att inkludera i projektet, och rätt producent för att hjälpa till att göra dem till ett sammanhållet verk. Efter sex dagar av “producer speed dating” i Los Angeles hittade Anjimile Shawn Everett. “Shawn är mannen i mina drömmar, ärligt talat”, säger han med ett milt leende.

När han träffade producenten hemma hos honom minns Anjimile att han pratade med Everett i timmar om “musik, men inte heller musik”, att träffa sin familj, gå tillsammans till en lokal restaurang och omedelbart slå till. Efter en vecka med dejter som bara var okej hittade Anjimile äntligen en kreativ partner som han visste kunde göra kungen stor.

En av de första sakerna som Everett bad Anjimile att göra var att följa med honom till en rad konstmuseer och välja ut en annan målning för att representera varje låt som skulle finnas på albumet. Det var en udda övning för artisten, men en han säger att det slutade med att bära betydande frukter för albumet. “Att ha bilderna gav oss en riktigt stark kontaktpunkt att arbeta ifrån”, säger han. “Med dem kunde vi typ snurra runt låtarna och få dem att passa. Det slutade med att det blev ett väldigt visuellt motiverat album.”

Med sina referenser i handen och tio låtar utvalda att arrangera och spela in, gick Anjimile och Everett igång med att göra The King. I vad som skulle visa sig vara ett av albumets mest slående kreativa val, bestämde paret att hela albumet skulle spelas in med endast två instrument – Anjimiles röst och en akustisk gitarr.

Därmed inte sagt att The King är ditt typiska akustiska album – genom hela LP:n använder Everett och Anjimile varje tum av de två instrument de begränsat sig till, och hittar allt mer innovativa sätt att replikera ljuden av trummor, stråkar, cembalo och vilka andra instrument de än känner skulle lägga till albumets otäcka känsla.

“För mig är något som verkligen är kreativt stimulerande begränsningar”, säger de. “Det kändes inte bara som en spännande begränsning att ta med på bordet, utan det bidrog också till att ge en känsla av ljudsammanhållning till albumet. Det känns som en komplett palett, om man så vill.”

Att införa den begränsningsprocessen innebar att skapa konstiga lösningar på problem när de presenterade sig själva. I ett fall som får Anjimile att bryta ut i skratt när de minns, ville paret skapa en olycksbådande, underjordisk bakgrundsspår för att genomsyra låten “Mother”. Fnissande för sig själv förklarar Anjimile inspelningsriggen de skapade för att fånga det ljudet: “Det där bakgrundsspåret är min ursprungliga sång- och akustiska gitarrdemo som kommer ut ur en högtalare och spelas in igen av en mikrofon som var nedsänkt i en kanna med vatten med en kondom över det”, säger de och deras fniss förvandlas till ett skratt i full hals. “Går det någon mening?”

Trots att det tog Anjimile tre år att skriva, arrangera, spela in och producera The King, slås han fortfarande av hur lägligt projektet är. Enligt uppgifter från The Washington Post har polisen skjutit och dödat nästan 1 000 människor under de senaste 12 månaderna. I januari slog polisen i Memphis 29-åriga Tyre Nichols i cirka tre minuter efter ett trafikstopp; han dog senare av skador som han ådragit sig under konfrontationen. Samtidigt har transpersoner blivit det populäraste målet för anti-HBTQ-lagstiftning i USA, med dussintals statliga lagstiftare som föreslår och till och med antar lagar som begränsar transpersoners tillgång till sjukvård med bästa praxis, diskriminerar transstudenter, förhindrar transpersoner. från att kunna använda badrummet som de själva väljer och mycket mer.

“Jag såg inte framgången med antitranslagstiftning komma”, säger Anjimile med en trött suck. “Jag blev chockad, men jag tror inte att jag borde vara det. Jag kände mig väldigt naiv när de började passera. Jag tänker bara på alla queerungdomar som inte kan bo utanför sina föräldrars hem, som nu inte ens kan använda sina namn i skolan … det gör mig väldigt orolig.”

Det är därför Anjimile hoppas att svarta transpersoner lyssnar på The King, så att de kan uppleva samma katarsis som han gjorde när han skrev den. “Jag förstår att det är en väldigt intensiv skiva som uttrycker mycket ilska och hopplöshet och rädsla”, säger han. “Men när jag skrev de här låtarna kunde de kanalisera och släppa de utmanande känslorna. Jag hoppas att folk får uppleva det själva.”

The post Hur Anjimilie förvandlade Black Trans Rage till sitt Magnum Opus med ‘The King’ appeared first on Teknik- och underhållningsnyheter, recensioner, erbjudanden och hur.