Familjens lilla väntan/längtan/fasan inför sommarens officiella äventyr har nästan kommit till ett slut. Efter en hel del förberedelser, ruttplaneringar, reparationer, tester, införskaffningar och träningshelger, är det under de närmaste dagarna (lite beroende på vädret) dags att kliva på sadeln och börja trampa sommarsemesterns runda 300-350 kilometer. På en lådcykel, en vanlig cykel samt en cykel med släp.

Min vackra fru trampar på lådcykeln med lika vackra dottern (=Microselig) som värdeful last. Lika vackra sonen (=Miniselig) följer henne i hälarna (eller snarare: stänkskärmen) på sin egen cykel och med egen packning – och till sist följer långt-ifrån-lika-vackra undertecknad, dragandes ett släp för att få plats med allt som behövs av hela familjen under två veckors semester.

Eftersom mer än hälften av övernattningarna är tänkta att ske långt ute i naturen, så blir det en del packning. En hel del.

Den som någonsin trampat en längre sträcka på en cykel som väger 36 kilo (eller med ett släp som, inklusive last, väger närmare 60 kg) kan tänka sig att 350 kilometer kommer kunna kännas ännu mer i benen än vad det låter. När jag körde solo, brukade dagsetapperna ligga kring 120-200 kilometer, men med den sortens packning pratar vi helt andra dagliga mål. För att inte bryta ihop av utmattning innan vi ens börjat cykla, är tanken därför att rulla fram i gemytlig takt, med dagsetapper på endast dryga 40 kilometer. Eftersom vi dessutom kommer behöva vilodagar (som vi med stort tacksamhet inte behöver förklara med vår klenhet/muskelvärk utan istället kan helt och hållet skylla på Microselig, som med hennes 2,5 år inte gärna kan tvingas att sitta stilla många timmar under många dagar i sträck), eftersom vi alltså kommer behöva vilodagar, räknar vi med att vår resa kommer ta ungefär två veckor.

Färden går från Katrineholm på Sverigeleden, småvägar, omvägar och Västgötaleden till slutmålet på Kållandsön, strax utanför Lidköping. Hela den planerade rutten syns i blått på kartan nedan (hör av dig om du är en medcykelsemestrare och våra vägar korsas!)

För mig och Miniselig (som egentligen sedan länge har vuxit ur mini-attributet) har den gemensamma cykelsemestern blivit något av en tradition, alltsedan jag för elva år sedan, i ordets rätta bemärkelse, drog med den där äventyrslystne treåringen i ett cykelsläp. Jag tror att jag talar för oss båda, när jag påstår att vi kommit att uppskatta detta sätt att resa och semestra. Nära naturen, sjungandes långsamhetens lov, ihopkrupen i tältet i sommarrengnet. Berättandes och skojandes. Stolta och trötta efter etappens jobbiga backar.

Hur mycket jag än letar: många bilder har det tyvärr inte blivit av våra turer. Några enstaka mobilbilder, som de två invid, men inte mycket mer.

Eftersom vi för första gången är hela familjen som deltar i mjölksyrafestivalen, hoppas jag kunna uppdatera bloggen med regelbundna etappinlägg i form av en cykelsemester-dag-och-bilderbok – med reservation för eventuella ”oövervinneliga” hinder, såsom bristfällig mobiltäckning, bristfällig batteriladdning eller bristfällig smärtgräns hos mina medcyklister.

Frågan lär inte vara om jag får höra det, utan när:

— Sluta för h*lvete med dina elektriska prylar. Vi är för f*n på cykelsemester!!!