Nu har cykelsemestern börjat. Första dagen bar cyklarna oss från vår nuvarande hemstad Katrineholm till Regna i Finspångs kommun. Med den turen har vi således redan lämnat Sörmland och kommit till Östergötland.

Vi försökte undvika duggregnet som hade hemsökt Katrineholm men insåg vid elvatiden att vi nog får acceptera lite blöt hud den första semesterdagen. Lyckligtvis slutade regnet efter bara en dryg mil och resten av färden kunde ske på det torra. (Tack för övrigt, att du så glatt vinkade, Gunnar

Från Katrineholm följde vi Sverigeleden till Hävla Bruk där vi gjorde en kortare lunchrast utanför den mycket nedlagda butiken.

Efter Hävla gick det bara utför. Eller snarare uppför. Trots att det inte var någon särskild anmärkningsvärd total höjdstigning. Vi valde att ta en väldigt trevlig liten väg mellan Hävla och Regna, som bl.a. går via gamla Häfla Hammarsmedja, ett industriminne som i och för sig är väl värt ett besök. I dag fnös vi dock snarast åt minnesjäveln. Vägen förbi den är nämligen en mycket vacker grusväg.

Med betoning på grus.

Med emfas på ”grusväg efter några dagars regnväder”.

Med djupare baktanken ”Cykla? Där? Really???”

Med en fjortonårings träffsäkra formuleringsförmåga: ”Asså meeeeen…”

Med tillägg att jag nog helt klart underskattade vikten av mitt ekipage. När jag ställer mig upp för att ta den där backen med fullastad cykel med ännu mer fullastad släp, så spinner bakhjulet. På riktigt. Jag ser endast två alternativ. Antigen så har jag utrustats med alltför mycket muskelkraft och är i själva verket vidareutvecklingen av fjant-klenisarna Chuck Norris, Lara Croft, Hulken och Superwoman – eller så väger ekipaget helt enkelt alldeles, alldeles för mycket.

Nåväl. Vi klarade etappen, trots alla motstridiga argument som grusvägen försökte göra gällande och anlände till slut på Regnagården i Regna (ett för övrigt också mycket nedlagt samhälle, som det verkar). Det här vandrarhemmet har vi besökt tidigare under en av våra träningsrundor och funnit att vara väldigt trevligt och pittoreskt. Tiden tycks ha stått stilla här, sedan någon gång på 50-talet. Stormönstrade plasttapeter, mycket enkel (men ren och funktionell) inredning. Ett väldigt trevligt bemötande.

Alls inte ett av hotellen som ibland gömmer sig bakom varumärket ”vandrarhem” – utan ett vandrarhem värt namnet.

Dagens statistik: