Vår tredje cykeldag på sommarens cykelfamiljesemester började med en härlig frukost på Vita Krala, överskuggad bara av vetskapen att det därefter skulle bli tolv kilometers grusväg. Den som följt de här inläggen borde vid det här läget insett att vår hatkärlek till grusvägar inte längre innehåller minsta lilla andelen kärlek. Bara hat.

Så, du som mot förmodan tycker om oss (det borde finnas professionell hjälp mot det!): ta en titt på vår planerade rutt här och se till att asfaltera all väg som ännu inte är i för vår smak godtagbart skick. Tack.

Nåväl. Eftersom ingen ännu klarat av att visa sin medmänsklighet gentemot oss, behövde vi cykla grusväg. Eller gräva oss igenom den. Föga förvånande var jag tvungen att kyssa asfaltsvägen, när vi lämnade grusvägstortyren bakom oss. – Och ja; alla som någonsin träffat mig, borde vara smärtsamt medvetna om att jag var fullt kapabel till att göra just det.

När asfalten började, blev det enormt mycket lättare, åtminstone för mig, som har landsvägsdäck på hojen. Skillnaden blev tyvärr inte lika påtaglig för Fru Selig och Miniselig — men till deras stora nöje (?) fick jag tillräckligt med luft igen för att mobba dem uppför backarna förgylla deras dag med mina hysteriskt roliga skämt.

På eftermiddagen anlände vi till Askersund, där vi dagen till ära införhandlade rusdrycker för senare förtäring.

För att summera, så slog vi några rekord:

1. Det blev (helt oplanerat) semesterns hittills längsta etapp.
2. Vi slog vår hittillsvarande hastighetsrekord.
3. Vi sover för första gången i tältet.
4. Miniselig fastnade för första gången på bild.

Imorgon är det turens första vilodag som är tänkt att avnjutas i Askersund. Några anskaffningar behöver göras (bl.a. ett cykelstöd, eftersom Miniseligs bröts (!) sönder av lasten).

Dagens statistik: