Vår femte dag av cykelsemestern tog oss genom ett ofantligt vackert landskap – som dock nästan var lika backigt som det var vackert, alldeles för backigt enligt mina medreseneräres tycke. Förutom Microselig, då. Tillbakalutad på sin lådcykel-tron kommenderar hon ”mera fart! Snabbare!!!”

Jag hävdar å det bestämdaste att det måste vara moderns gener som gör sig hörda här – modern å andra sidan försöker i ett pinsamt och lätt genomskådat avledningsmanöver att skylla på mig. Eftersom modern dock utan tvekan måste anses vara jävig, vidhåller jag min version. Alla eventuella kommentarer, synpunkter och sneda blickar som försöker påpeka att jag i min tur också är jävig, kommer jag tolka som illvilliga, manshatande försök att ifrågasätta min naturgivna ställning som familjens rättmätige överhuvud, husherre och beslutsfattare – och därför radera. Alla eventuella kommentarer, synpunkter och sneda blickar som i sin tur fnyser åt min beskrivning av mannens ”roll” i familjen kommer jag tolka som de enda rimliga.

Förutom att innehålla många höjdmeter, så var dagens etapp bitvis rentav livsfarlig. På riktigt. Jag menar, vi träffade på korsande kanotleder (som dessutom troligen red på häst; skyltningen var något otydlig i det hänseendet).