Igår lovade jag att vi skulle ha en vilodag – och idag infriade vi löftet. Väl utsövda vaknade vi i den lånade lägenheten och hade tillgång till ett olåst kök, till skillnad från gårdagens psykiska misshandel i Tiveden.

Vi ägnade dagen åt vad som vanligtvis ägnas lediga dagar åt: lite frukost, lite lunch, lite middag. Däremellan lite allt möjligt, inklusive en utflykt till den närmaste lekparken, en sevärdhet som är allt annat än sevärd. Om du inte är barn. Eller småbarnsförälder. Eller på Cykelsemester och därför tacksam för varenda möjlighet att sätta dig på ett mer traditionsenligt sätt. Du vet; något som påminner om stolar eller åtminstone parkbänk.

Det enda anmärkningsvärda under dagen var att den förgylldes av vår gode vän Sannas sällskap – och av att trapporna upp till lägenheten på andra våningen känns jobbiga. Hos mig beror det på några dagars ansträngande uppförsbackar, hos mina medcyklister antagligen snarast på deras inneboende klenhet. Menmen. Jag ska inte vara fördömande.

Mycket mer än så hände inte. Förutom att vi nästan åkte på Sveriges minsta färja. Eller att vi nästan åt på Mandy’s. Eller att det nästan åskade. Eller att vi nästan grillade burgare. Eller att jag nästan gav upp att skriva blogginlägg eftersom det inte hände något att skriva om. Alla dessa nästan räcker dock till synes för att dagen ska koras till en av Törebodas absolut mest händelserika dagar under 2000-talet.

Nä. Nu var jag ärlig elak.