Årets upplaga av cykelsemestern började som planerad. Efter en (för mina förhållanden) gedigen frukost packade jag de sista bitarna, vinkade och pussade av mina älsklingar och började trampa.

Och trampa.

Och trampa.

50.232 gånger, för att vara exakt (baserad på cykeldatorns räkning av pedalvarv under dagen). Målet var att cykla minst 100 kilometer under dagen och att (helst) ta sig till Trosa (108 kilometer på den planerade rutten).

Bortsett från värmen och ett bilrally som kördes på en del av sträckan var det hela överraskande lättcyklat. Fram tills jag efter ungefär sex mil bestämde mig för att inta lunch. Efter det kändes benmuskulaturen grötig och backarna mycket backigare. Vilket torde utgöra ett otvetydigt och vetenskapligt bevis på att lunch inte är bra. Skadligt, rent av. Och backförstorande.

Nåväl. Efter dryga sex timmar på sadeln (alla mina slacker-pauser inte inräknade) kom jag slutligen fram i Trosa. Eller ”jag”. – ”Vi” är nog mer exakt. Cykelsmurfen är ju med…

Som jag redan antytt, är den enda anledningen att jag cyklar förbi Trosa att jag behöver en stämpel för den alldeles för tomma Trosa-rutan i Sverigeledens stämpelpass. Tyvärr kom jag dock några minuter efter stängning av kiosken som har betrotts med att få företa denna högtidliga stämplingsceremoni. Därför blir det en övernattning här – och imorgon kommer stämpelpasset (förhoppningsvis!) även prydas med den där förbaskade Trosa-stämpeln.

Därefter fortsätter resan i sydvästlig riktning.

Dagens statistik: