Dagens etapp var egentligen tänkt att vara ganska så lätt. Bortsett från några kullar i början och en ganska så gedigen stigning i slutet skulle det varit enormt lättcyklat. Etappen gick ju största delen från Vikbolandet via Söderköping till Linköping – och därmed över Öchötaschlätta – för att därefter försvinna lite kort i de brantare skogarna. Men cykling på slätten alltså. Underbart.

Så långt planen.

Det jag inte hade planerat in var att först bli väckt av ösregnet som försöker dränka mig. Tältet stod visserligen emot utan problem – men jag behövde ju packa ihop för att dra vidare. Utan att kunna (eller snarare: vilja) koka kaffe. Och utan att sakerna var torra. Därför: dags att börja cykla med extralasten som ett regnblöt tält och blöta kläder innebär och utan att koffeinmonstret hade fått sin dos. Perfekt.

Efter några mil lättade dock regnet och vid Göta kanal gavs möjlighet till både kaffekokning och den första av många torkpauser.

Efter denna rast var jag i princip framme vid den lättcyklade slätten. Den är som bekant väldigt platt. Vilket även vinden tyckte. Visserligen ville den säkerligen bara hjälpa till att torka mina blöta kläder – men varför skulle det behöva ske med en vindstyrka på över 10 m/s (med vindbyar på uppemot 14 m/s, allt enligt SMHI:s app)? Varför dessutom som rak motvind?!

Nåväl. Framåt sena eftermiddagen skulle jag ju svänga till vänster, från västlig riktning till sydlig. Då skulle ju inte blåsten vara ett större problem längre.

Om bara inte vindfanskapet skulle bestämt sig att följa med i den svängen…

Flertalet gånger var jag väldigt, väldigt nära att ge upp och hitta en plats att slå upp tältet innan etappmålet var nått. I slutändan var det nog bara en blandning av jävla anamma och lathet som drev mig fram: eftersom jag hade cyklat sista biten av dagens etapp redan för några år sedan, så visste jag om de i det närmaste inhumana backarna i slutet av etappen. Om jag skulle lata mig idag, så skulle jag behöva börja morgondagen med den värsta biten. Det hade otvetydigt lett till att jag hade kastat cykeln på nästbästa förbipasserande, ackompanjerad med otillbörliga okvädningsord. Eftersom vi inte kan ha det så, så hade vi det inte så.

Därför trampade jag hela vägen – och ligger nu i vandrarhemmet i Rimforsa för att torka kropp och själ (och utrustningen).

Dagens statistik: