Den här dagen på cykelsemestern är egentligen inte särskilt mycket att skriva hem om, åtminstone ur ”semestersynvinkel”: det duggregnade nästan hela dagen. Det duggade när jag vaknade, det duggade när jag packade ihop tältet, det duggade när jag började dagens etapp. Duggregnet gjorde att jag övergav min tidigare plan att turista lite i Kalmar och att istället ta mig an klättringen från havsnivå upp till sydsvenska höglandet.

Det duggade, när jag kom till Nybro och det fortsatte att dugga när jag kom till Skruv. Där hade jag efter ett tips från Tony egentligen tänkt mig att besiktiga bryggeriet, men det tycktes inte vara möjligt. Däremot byttes duggregnet till ett riktigt ösregn, vilket jag under en halvtimmes lång paus väntade ut i en busskur.

Där, i denna busskur, kom också för första gången under den här semestern mina mer eller mindre vanliga ”semestertankar”. De brukar dröja några dagar in på en resa, men sedan kommer dem. Sakta och försiktiga till en början, men ändock.

Jag sitter alltså på bänken i busskuren och filosoferar om bänken. Bänken jag aldrig tidigare sett, än mindre suttit på. Som jag med ganska stor sannolikhet aldrig heller kommer att sitta på igen. Men nu satt jag på den. I denna stund fanns den bara till för mig som ett sätt att vila kroppen och ta skydd från ösregnet. Bänken och jag fanns bara till. Här och nu – eller snarare där och då.

När jag skriver ner dessa tankar några timmar senare förefaller de riktigt banala. Jag satt alltså på en bänk. F*cking Big News! — Men dessa tankar är lite värdefulla för mig. De finns inte i vardagsstressen, där allt handlar om jobb, studier, politik och familj. I vardagen finns bara tankar kring allt som måste göras, skrivas, fixas, ordnas. Och allt som glömts att göras, skrivas, fixas, ordnas.  Hjärnan går i ett och varvar i princip aldrig ner. Tid för ”banala” tankar finns inte.

Men nu finns tiden. Nu är jag i nuet. Några dagar och några hundra kilometer till.

Dagens statistik: