Jag skummar igenom artiklar som rapporterar om att Löfven övervägar att ”stoppa” SD genom att inleda ett migrationspolitiskt samarbete med moderaterna. I praktiken skulle det innebära en mer ”restriktiv” politik på migrationsområdet. Trots att jag av politiska och ideologiska skäl är av den rakt motsatta åsikten, så är det självfallet ståndpunkter som kan diskuteras.

Problemet är bara att dessa ståndpunkter innebär att politiken närmar sig SD:s program i kombination med att syftet sägs vara att stoppa just SD. — ”Genom att göra lite, lite av vad nassarna kräver, så kan vi förhindra att fler personer går över till dem. Det är i alla fall bättre att ‘kompromissa’ lite, lite åt deras håll än att se dem i regeringsställning framöver”, så tycks resonemanget lyda.

Jag kan onekligen sympatisera åtminstone med motivet. Ingen vettig tänkande människa vill nog se ett parti med rötter i nationalsocialismen i regeringsställning. Nej, jag gillar inte ”hårdare tag” mot invandrare, inte för fem öre. — Men om det är vad som krävs för att förhindra att nynazister tar över Sverige, så behöver jag kanske acceptera de hårdare tagen ändå?

Problemet är bara att resonemanget inte håller, på ett väldigt grundläggande plan.

Personer som sympatiserar med SD och läser sina nyheter på sajter som Avpixlat, Fria Tider och Exponerat delar ofta en syn på media som förljugna. De anser vidare att vi som inte delar deras grundläggande världsbild antingen mörklägger eller är förblindade. Antingen så försöker vi mörklägga allt det negativa som ”massinvandringen” medför eller så är vi helt enkelt för naiva för att genomskåda alla de andra som vill mörklägga. De anser sig själva ha upptäckt sanningen – och deras sanning bekräftas och cementeras genom ensidig konsumtion av ”alternativa” medier som vågar säga ”sanningen”.

Det skulle kunna sägas mycket om vad jag anser om den där ”sanningen”. Det skulle kunna anföras hyllmeter efter hyllmeter med vetenskaplig litteratur som dissekerar ”sanningen” och påpekar dess brister. Men det är inte, vad den här artikeln är tänkt att ägna sig åt. Låt oss för en gångs skull inte ifrågasätta själva innehållet i ”sanningen” utan istället endast titta på dess inneboende funktion och verkningsmekanismer.

Eftersom ”sanningen” är mer eller mindre absolut (åtminstone för personer som gör anspråk på att sitta inne med något som kan betecknas som ”sanning”), så är allt och alla som försöker motbevisa sanningen redan per definition fel. Ponera att du har ett litet barn. Du tittar på barnet och ser med dina egna ögon att barnet tar sönder något. Ponera vidare att barnet därefter försöker bortförklara att det minsann inte var hen som gjorde det, att det var någon annan, att hen inte ens rörde vid den där prylen etc. Hur mycket barnet än argumenterar för sin sak, så kommer du inte tro på vad barnet säger.

Nej, du har ju sett med dina egna ögon vad som hände. Du vet. Du vet sanningen.

Liknande sker hos många personer som sympatiserar med SD och som hänger på sajter som Avpixlat. De får sin verklighetsbild från dylika sajter. Där har de sett att i princip all kriminalitet i Sverige beror på invandrare. De har läst att brister i den offentliga sektorn inte kan bero på annat än invandrare. De har sett hur alla vi som inte är SD-anhängare ljuger och försöker förstöra Sverige. De har sett hur Reinfeldt och Löfven är landsförrädare. De har sett att vi inom Vänstern vill slå ihjäl dem. —  Nej, jag tror inte en sekund att flertalet personer som får sina nyheter den vägen är ondsinta och förljugna nazister, vars högsta mål i livet är att extraknäcka lite som vakt i något koncentrationsläger.

Nej, de har ju sett med sina egna ögon vad som händer. De vet. De vet sanningen.

Allt som inte ryms inom denna sanning är fel och kan inte ha något annat syfte än att mörklägga, bortförklara eller avleda från denna ”sanning”. Några utmärkta teoretiska synpunkter återges bl.a. av Thorén i uppsatsen Mediakriget. ¹⁾Thorén, Dag, Mediakriget. En diskursteoretisk studie om demokrati, journalistik och social sammanhållning i en fragmenterad digital offentlighet, Lund, 2015, https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=7762564&fileOId=7762582 (pdf) 

Jag har medvetet försökt att inte raljera över sanningsbegreppet. I den mån jag har en sanning, så är nämligen min sanning i lika hög grad behäftad med samma inneboende och epistemologiska problem. ²⁾Det är av dessa anledningar som jag åtminstone försöker att inte göra anspråk på att sitta på sanningen och det är därför som jag på ett filosofiskt plan nog närmast kan beskrivas som skepticist. En sanning är sann eftersom den är sann. En klassisk cirkelargumentation som i sin förlängning blir en självuppfyllande profetia.

Det enda som kan stoppa SD är att utmana denna ”sanning” på ett sätt som gör att de som tror på ”sanningen” inte avfärdar utmaningen som en del av mörkläggningen. Om vi påvisar att de har fel i sak, så berör det inte ”sanningen” eftersom vi ägnar oss åt mörkläggning. Om vi påvisar att vårt sätt att tänka är mer logiskt, mer humant, bättre, kanske mer ekonomiskt, så berör det inte ”sanningen” eftersom vi ägnar oss fortfarande åt mörkläggning. Sakfrågan når vi aldrig, eftersom den omgärdas av diskursen kring sanning och mörkläggning.

Men även om vi (eller snarare sossarna och moderaterna) anpassar politiken så att den ligger mer i linje med ”sanningen”, så minskar det inte ”sanningens” sanningshalt. Tvärtom: vi bekräftar istället sanningen – och vi kommer trots det fortfarande anklagas för mörkläggning, såvida vi inte går ännu längre än vad SD:arna vill. För att inte förpassas till listan över personer som ljuger, så skulle vi behöva kräva så högerextrema åtgärder att de högerextrema äcklas av vår högerextremism.

Så, vad medför en mer restriktiv invandringspolitik i syfte att stävja SD:s frammarsch då?

Jo, dels får vi såklart en mer restriktiv invandringspolitik. Dels bekräftar vi de mörka krafternas syn på samhället. Dels ägnar vi oss fortfarande åt mörkläggning.

Med andra ord: vi gör precis som SD vill – men vi löser inte ett enda problem längs vägen.