Besiktningsperioden  för bilprovningen utreds. För att bättre motsvara den moderna bilparken diskuteras att ändra från årlig besiktning på lite äldre bilar till besiktning varannat år. Huruvida det är rimligt ur trafiksäkerhetsaspekten är jag inte helt övertygad om, men vad jag förstår av utredningen, så skulle något glesare besiktningar vara lika säkra.

Besiktningsbranschen tycker att det är en ”katastrofal” idé. Inte på grund av säkerheten, märk väl, utan av en väldigt enkel anledning: det skulle i princip halvera antalet producerade besiktningar och därför minska besiktningsföretagens vinst.

Jag kanske har missförstått anledningen varför bilar besiktigas? – I min enfald trodde jag att huvudskälet var att säkerställa att motorfordon var trafiksäkra och inte att tillhandahålla arbetsmarknadsåtgärder för bilbesiktningspersonal?

Följande får mig dock att haja till: Tord Fornander, ordförande på bilbesiktningssektionen på Swetic menar:

– Det är inte ok av staten att först sälja ut verksamheten och sedan halvera marknaden.

Låt oss ta ett annat exempel: Ojnareskogen på Gotland. Företaget Nordkalk Vill exploatera området för en kalkgruva, samtidigt som många miljövårdande instanser – som till exempel Naturvårdsverket och Länsstyrelsen – har tydligt uttalat sig mot dessa planer. Det är en dragkamp mellan kommersiella och  miljöskyddande intresserna som i runda tio år har valsat runt i våra olika rättsinstanser. Just nu ligger ärendet i en rättsprocess i Mark- och Miljööverdomstolen.

Jonas Sjöstedt har igår gått ut med att vi från Vänsterpartiet har skyddet av Ojnareskogen som ett Natura 2000-område som ett krav i budgetförhandlingarna med den röd-gröna regeringen. Det är bra. Om området blir ett naturskyddsområde, så faller exploateringsplanerna platt.

Problemet är bara att Nordkalk genom sina ombud försöker framställa det som olagligt ifall en regering fattar ett beslut som på något sätt påverkar ett ärende som på något sätt just nu håller på att behandlas i en rättstvist.

Det är ingen nyhet att regeringen är förhindrad att ingripa i pågående rättsprocesser, utan en självklarhet i en rättsstat.

Där har Nordkalk ju egentligen onekligen rätt. En regering ska och får inte ingripa i en rättsprocess. Traditionellt har dock de flesta haft förmåga att se skillnad mellan att ingripa i en rättsprocess och att ändra lagen, oavsett om det medför att den materiella rätten som används för att döma i en process påverkas eller inte. (Det är liksom meningen med lagändringar att de faktiskt medför att lagen ändras.)

Ett väldigt långsökt men enligt mitt tycke passande exempel: jag som privatperson får för mig att jag vill bygga min egna privata atombomb. Det får jag självfallet inte enligt gällande lagstiftning. Men eftersom jag så gärna vill och dessutom är en laglydig människa, så ansöker jag hos Länsstyrelsen om ett särskilt atombombstillverkningstillstånd. Efter mycket kort handläggning får jag beskedet att jag inte kan få något sådant tillstånd (och att jag nog borde söka hjälp). Men eftersom jag så gärna vill, dessutom är en laglydig människa och därutöver inte heller har något bättre för mig än att betunga rättsapparaten med idiotiska ärenden, så överklagar jag. Nu är det en pågående rättsprocess, en process som jag dock uppenbart skulle torska på.

Kort därefter inser Sveriges Regering AB dock att hotet från Sovjet är så stort att vi endast kan säkra rikets säkerhet med hjälp av (självfallet privatiserad) upprustning. Därför ändras lagen, så att alla privatpersoner ges rätten att tillverka sina egna kärnvapen.

Lagändringen gör att min rättsprocess antingen kastas ut, eftersom jag ändå får göra vad jag vill – eller att jag kommer få rätt i processen. Betyder det att regeringen har ingripit i min rättsprocess? Självfallet inte.

Båda dessa två aktuella frågor handlar om företags rätt att stoppa politiska beslut som de ogillar. I bägge fall är det som idag framförs av företagen egentligen mest irrelevant. Demokratin fungerar än så länge så att lagar skapas av folkvalda. Du kan gilla eller ogilla lagstiftningen och det är din demokratiska rätt att påverka den.

Som tur är blir det dock snart ändring på det. Lyckligtvis jobbas det för fullt på att få ”handels”avtalet TTIP på plats, som äntligen flyttar makten från de demokratiska processerna över till den instansen som borde ha makten: storföretagen. Avtalet diskuteras visserligen i stängda rum och den enda insyn som finns kommer från material som läckt. Texten som förhandlas är hemligstämplad för alla, inklusive EU-parlamentarikerna som senare ska besluta om den. Det finns till och med en 100.000€-belöning för den som lyckas vaska fram texten.

Men vissa läckta aspekter vet vi redan. Till exempel klausuler kring Investor-State-Dispute-Settlement (ISDS), som innebär att företag ska kunna stämma stater om en ny regering ändrar lagar och regler så att vinsterna blir mindre än planerat.

Det blir ju kanon!

Om staten höjer drivsmedelsskatten, så är det bara att hämta ut skadestånd för alla tillverkare av bensinbilar. Om staten istället sänker drivsmedelsskatten, så säkrar skadeståndspengarna istället finansieringen för alla elbilstillverkare. En äkta win-win-situation för alla företag.

Jag tycker att det enda rimliga är att införa en liknande regel även för privatpersoner. Gillar du inte nedskärningar i vården? Lätt som en plätt: hämta skadestånd från staten. Vill du tvärtemot se fler nedskärningar? Lätt som en plätt: stäm staten du också. För hög skatt? – Klirr i kassan. För lite skatt? – Klirr…

Aldrig mer kommer vi behöva oroa oss över att det faktiskt kan fattas några demokratiska beslut som vi ogillar.

Perfekt.