Ett textmeddelande på morgonen. ”Kan du hjälpa till och köra en av bussarna?”

Kontexten var given. En ”Konvoj för medmänsklighet” (sluten Facebook-grupp) har bildats för att hjälpa människor på flykt. Syftet är att organisera en konvoj med bilar och bussar som kör ner till kontinenten och hjälper flyktingar en bit på vägen. Jag är i grunden en het kandidat: många som känner mig lite bättre vet att jag har ägnad mig åt mycket aktivism i mina dagar (lite ‘lamt’ dock enligt vissa: alltid utan våld och skadegörelse) – Dessutom har jag lämpligt körkort.

För några år sedan hade jag inte tvekat en enda sekund. Troligen hade jag varit längst framme i den där konvojen och slagit ett slag för medmänskligheten. – Är det olagligt? – So what? Anmäl mig då! Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort…

Men inte idag. Idag tvekade jag inte bara, idag tackade jag nej. Förklarade inför mitt egna samvete att jag faktiskt är pappa och har en liten dotter hemma. Att jag har andra åtganden som också är viktiga. Att jag redan lovat att hjälpa på annat håll. Rationaliserade bort den där ovillkorliga önskan att hjälpa. Andra, ännu rationellare argument.

— Nej, tyvärr. Jag kan inte.

Ett lamt inlägg bara på Facebook: ”Jag är enormt stolt över mina vänner som just i detta sitter i bilen på väg ner till kontinenten för att hjälpa människor i nöd!
Tack för att ni finns och visar hur det där konstiga ordet ”medmänsklighet” ser ut.”

En olustkänsla växte fram. Jag började känna mig gammal. Håller jag på att bli den där gubben som bara har starka åsikter? Den där typen som visserligen står för vad han säger — men som kniper, när det gäller? Gubbsoffpotatisen? Mikael Wiehe våldgästade huvudet. ”Och fastän våra röster ska mattas och förstummas, ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga…”

Men stopp där, ett tag.

Här ska inga röster mattas och förstummas. Inte sålänge jag har det minsta lilla att säga till om. Min kamp fortsätter. Min upprördhet får inte vika. Upprördheten behövs nämligen, som Stéphane Hessel sa, en av förgrundsfigurerna i Resistance, den franska motståndsrörelsen under Nazi-ockupationen. Fritt citerat:

Jag önskar varenda en av er att hitta ert egna motiv för att vara upprörd och att göra det till den viktigaste frågan i era liv. Att vara upprörd är nämligen en värdefull gåva. När du är upprörd över något, så som jag var upprörd över Nazismen, då blir du stridbar, du blir stark, du blir engagerad.

Nej! Må jag aldrig tappa engagemanget, drivkraften och upprördheten. Jag är människa – och det är mänskligheten som gör oss mänskliga. Men kanske gör jag mer nytta här idag, just där jag befinner mig. Jag kan hjälpa andra att hjälpa. Det är inte lika mycket ”förstasidestoff”, inte lika ”tufft”. Men det behövs minst lika mycket.

I Katrineholm och Vingåker har (precis som överallt i Sverige och Europa) hjälpsamheten de senaste dagarna varit nästintill gränslös. Hundratals säckar med kläder, blöjor, skor och hygienartiklar har samlats ihop av hjälpsamma medmänniskor. Ett otroligt stort personligt engagemang har visat sig. Hos ”vanliga” människor som gör allt de kan och därigenom blir så mycket mer än ”vanliga”. Nej, det är inte alls lika ”heroiskt” att samla, sortera, vika och packa kläder som det är att rädda människor från att drunkna. — Men det behövs lika mycket.

Hjältar i det fördolda.

I veckan ska jag ta den där vita Folkabussen med släp och frakta alla förnödenheter till Stockholm för vidaretransport.

Heroiskt? – Knappast.
Förstasidestoff? – Nix.
Tufft? – Inte det minsta.

Nödvändigt?

Definitivt.