Igår läste jag ungraren Ferenc Karinthys Epepe (översatt, via engelskan, av Mårten Edlund), om lingvisten och etymologen Budai som på väg till en språkkonferens i Helsingfors kliver av planet, på bussen från flygplatsen och när han kommer fram till hotellet inser att han befinner sig i en enorm stad, fullständigt okänd för honom. Alfabetet liknar ingenting han tidigare sett, språket är helt och hållet främmande, ingen förstår något av alla de språk han själv talar. Han vet inte var han befinner sig, hur han skall få kontakt med omvärlden, hur han skall hitta ut. Han hittar inga flygplatser, tågstationer, ambassader, översättningsbyråer.

Förlaget hävdar på ena omslagsfliken att det är en "[märklig] allegori om människors kontaktbrist i det överbefolkade och överindustrialiserade moderna samhället". Själv blev jag mest påmind om första gången jag var i Italien.