I ett land i den yttersta utkanten av världen låg ett litet land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!

Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark för att kungen Skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…

Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati och frihet skulle nämligen råda överallt.

När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga koppel hade satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade fjättrats av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten över de många.

Så samlades det största Partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts det att hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan.

Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att bära stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så hörde man även till intra ecclesiam!

Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i världen utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli val och massor av deras folk hade ställt upp för obundna och frimodiga sammanhang. Kommer det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt står väl till…?