Att leva med HSP är inte en lätt sak. De är ingen psykisk sjukdom eller neurologisk sjukdom. Utan HSP är ett personlighets drag som vissa människor har. Alltså de är en egenskap. Precis samma som människor som är födda till att sjuka.

Detta är inget jag kan säga ” Idag vill jag inte vara HSP!” Jag kan heller inte bestämma i vilken fart alla min känslor ska komma i och i vilken form dom ska ha.

En kompis till mig sa. ” En människa med HSP är som ett barn när de kommer till känslor. När ett barn blir arg vet du om att barnen kommer att reagera. Men du kan inte säga till 100% säkerhet säga att den kommer gråta, skrika, slå med mera. Utan du vet bara om att den kommer att reagera.”

När jag frågade henne hur hon tänkte. Så var hennes svar så ärlig och rent att de var lika lätt som att blunda.

” Ett barn och en person med HSP. Den kan inte sortera vilken känsla som ska komma först. Utan den som har mest kraft vinner!”
De svarade hon mig.

Jag vet själv vad hon menar. Jag kan bli så arg på en person. O herre var arg jag kan bli på den. Men jag kan inte under några som helst omständigheter agera i ilska mot den. Alltså denna människan har samma relation till min ilska, vrede som ett barn som inte förstår. Ett barn förstår att de den gör kan göra en arg, ledsen eller glad. Men ett barn förstår inte att du kan bli vansinnig och bara vill vråla på de stakas barnet. Denna personen som kan få mig så arg. Förstå att de den gör. De såra och gör en arg. Men dom kan inte inse eller förstå vilket kraft den känsla kan komma i.

Jag kan inte bestämma om jag ska bli fly förbannad på min man ibland eller bara extremt ledsen. Jag får ta de som kommer. Men tex mina syskon kan bestämma sin känsla i samma stund som känsla kommer. Men jag kan inte de. Var har de för effekt på mig?

Jo ibland kan jag bli så ledsen Att Jag vill gråta. Men känsla som kommer är hopplöshet. Då är jag så bestämd i tanken att jag ska gråta men när kroppen säger till mig att inte gråta blir de fel. Och de slutar med att jag gäspar extremt mycket för att då får jag fram tårarna och de släpper en hel del negativ energi. Där är dagar som jag vill bli glad skratta så att jag gråter. Men jag kan vara helt nollställd i huvudet och inte känna något.

Hur påverkar HSP min vardag?

Jo de är en fråga jag ställer mig själv vare dag. Utom de låter mer så här ” Jaha hur har Gud tänkt här nu då?”
Jag har nyss blivit medveten om detta och har ofantligt många i min närhet som inte under några omständigheter vill ens kännas vid att jag har HSP. Tex. Frågar jag om något som är dom extremt duktiga på att göra så jag ångrar mig att jag ens frågade. För deras bemötande är att jag är i vägen trögfattad inte läskunnig eller rent av lat och inte vill läsa. Men i själv verket är de att jag inte vill misstolka och jag frågar för att få mänskliga svar. Alltså jag frågar för att kunna samtala så att jag har förstår vad texten vill säga. Då en text inte kan svara mig. Men då får man känslan att man är i vägen och frågan är onödig. Alltså i min omgivning är de knappt någon som tar hänsynt till att jag har HSP. Men dom förväntar sig att jag ska anpassa mig till dom för att de är så livet är. Nej så är inte livet. Jag tänker inte anpassa mig efter någon som vägrar respektera mig. Glöm de.

Tex bara som en standar sak. Skrikande barn som inte är mina egna barn. Eller ja alla barn som inte är mina egna. Dom tycker jag är för mycket. Jag har få barn med är 6 år +. Dom är okej. Dom är mognare lyssnar bättre och är förbi skrik åldern. Min dotter och min mans minsta dotter från tidigare förhållande. Alltså en 2 åring och en 5 åring. O herre vilket liv dom kan ställa till med men de stressar inte mig. De blir inte kaos i huvudet. Men hade jag varit i parken och hört de. O herre min amanda. Jag hade mått så dålig pga stressen. För mig är de inte bara barnet som stress utan att föräldrar INTE agerar och säger ifrån. Hur kan man vara så nonchalant mot sina med människor? De var samma när jag hade hundarna. Folk skulle lägga sig i hur jag gjorde med mina hundar. Men dom kunde inte ta ansvar efter sin egna hund😦 De är så tråkigt. Därför lägger jag mig inte i hur andra gör med sina barn för de är en känslig punkt.

Många tror att de är bara att gå och prata med något profs som en kurator eller så. Men nej. De är de inte.