Pratade precis med en kompis som brottas med samma problem och som gång på gång återfaller precis som jag själv tidigare gjort. Och vi har nog en del gemensamt. Haha! Jag sa de att vi måste ju försöka på något jävla sätt även om de nästan känns omöjligt alltså att Leva utan dom här substanserna eller ”kickarna” liksom. Och då svarade hon typ med att hon inte orkade någonting utan de. Livet överlag liksom ”och så kan jag också känna alltså!” Jag har faktiskt nästan problem med att tänka mig ett liv helt utan de alltså ”framförallt amfetaminet!”. För man mår så oerhört bra på de, man känner sig stark och livskraftig, man orkar ta i tur med saker och ting man annars inte hade orkat. Men på något sätt måste man nog tänka att de är en falsk känsla av välbefinnande. De en inre falsk styrka man känner. I själva verket är de nog nästan helt omöjligt att leva ett välfungerande liv på amfetamin ”iallafall” på sikt. För när de går ur, då måste man ha mer. Och de spelar egentligen ingen roll hur mycket pengar man har för till slut så orkar inte kroppen med längre och man kan inte producera och utsöndra hur mycket endorfiner som helst. Jag är ingen läkare men skallen blir till slut helt tom alltså. Och då hjälper de inte att ta mer. De har jag lärt mig nu. Jag vet inte hur många gånger jag svimmat av på detta sättet efter att ha varit igång 3-4 dygn på raken. De farligt alltså! Och framförallt om man då befinner sig på en lite mer offentlig plats, då rånar folk en. Man blir av med plånbok, man blir av med telefonen, dom plockar allting alltså. Vill man leva de livet? Jag börjar äntligen för första gången känna de att ”Nä jag pallar inte bli av med fler saker längre!” Jag orkar inte med fler avtändningar. Jag orkar inte bli av med en klocka till. Jag orkar fan inte att ligga och få dom här jävla depprisionerna, gång på gång, på gång ”på gång!” Och nästan vilja ta livet av mig. Det är inte värt det. Det är inte de livet jag vill leva!. Det är inte ett liv någon vill leva!. Jag kommer ihåg innan brorsan dog. Jag tränade 3 gånger i veckan och mådde kanonbra utan den här skiten alltså!. Därför känner jag mig nu mogen att försöka fortsätta hålla mig ren och aldrig hamna i den här råttfällan igen. Min förvaltare delar ut en röding i veckan till mig idag och hon tycker att de får räcka, men de klart! De väl hyfsat lätt för henne att säga med 70-80 loppor i månaden. Nu dom här senaste dagarna har jag bland annat spenderat i Skatås och de är för jag vill bli starkare igen. Inte på konstgjord väg utan på riktigt. För de går! Jag vet att de går!. Även om de tar emot nu i början så är de så värt de. Jag har redan fått en bättre kondition känner jag på den här senaste veckan jag varit igång alltså. Nu ska jag ha tillbaka de rosa kortet och börja jobba igen. En gång för alla!. Håller jag mig bara nu så har jag de mesta serverat. Därför har jag inte råd att misslyckas denna gången. Jag måste ta mig igenom de här. Nu har jag chansen och fler chanser kanske de inte blir. Jag har så många av er som vill att jag ska lyckas och jag tänker inte svika er gång på gång längre. Jag är så trött på att svika människor inte minst min chef, föräldrar och syskon. Utan även er vänner som sagt som betyder så oerhört mycket för mig. Tack för att ni finns alltså!.