Jag lever på femtonhundra kronor i månaden och de räcker knappt till cigaretter, har aldrig utrymme till att träffa Mina vänner, att delta i evenemang eller hitta på någonting överhuvudtaget med mina kompisar, jag är trött och deprimerad av att bo på olika institutioner där varje dag ser exakt likadan ut och hela tiden få sin integritet kränkt av personal med ständiga urinprov, tidiga väckningar på mornarna och att känna sig ständigt konstant övervakad av både personal och socialtjänst att jag nu funderar på om jag helt enkelt skall ta mitt liv. Jag önskar att de på något sätt skulle kunna vända men jag har vart dålig i femton år nu och har nu gett upp allt hopp för både mig själv och min framtid. De inget liv de här!