Skidlopp i Tyskland

Äntligen dags att skriva en race rapport igen! Förra helgen åkte jag till Bavaria för att åka den tyska versionen av Vasaloppet. Köhnig Ludwig Lauf. Ett av mina bucketlist mål i livet är att åka alla Worldloppet Lopp så nu har jag bockat av två på listan. Från München är det rätt lätt att ta sig till de tyska alperna även utan bil så jag flög till München och tog tåget till byn Oberammergau där målet för Loppet var och där jag även hade bokat boende. Precis som de flesta andra byar jag besökt i denna delarna av Tyskland var Oberammergau genuint mysigt. Typiska alphus och bara supermysigt. Vädret kunde dock varit bättre men lördagen bjöd i alla fall på sol när jag kom fram och även under de första 2,5 timmarna på loppet var det soligt. Sedan blev det klassiskt alpväder med hård vind och snöbyar som kom från ingenstans. Anyway, vädret är opåverkbart så bara att gilla läget eller re-allokera sig.

Uppladdningen

Trots att jag största delen av vintern har befunnit mig milvis från skidspår har jag tagit alla tillfällen jag kunnat i akt för att samla mil. 19,35 hade det blivit tills det var dags för lopp igen efter corona uppehållet. När gymmet har varit öppet har jag satsat på core styrka och armar för att ha så bra förutsättningar som möjligt att ändå kunna åka skidor och vara nöjd med resultatet. Sprungit har jag gjort en hel del i Dresden där jag varit på jobb sedan slutet av oktober. Är ju ingen elitidrottare eller har ambition att bli på äldre dagar men det ändrar inte att jag älskar att tävla. I byn Oberammergau var det lopp känsla. Inte som när man kommer till Sälen innan Vasaloppet men peppen var bra. Hotellet hade tom ett skidrum och det var väldigt busy där kvällen innan loppet och på morgonen när alla skulle preppa sina skidor. Man kunde även lämna in för vallning på loppet. Vädret såg bra ut så det skulle bli lättvallat så jag körde på egen mix. Natten skulle bjuda på ett tiotal minusgrader för att sedan bli mildare under förmiddagen och det betyder snabba spår med hårda spårkanter. Favoriten!

Racedagen

Söndag och race time. Starten Gick i grannbyn Ettal som låg fem kilometer bort. Det gick bussar i skytteltrafik och det var väldigt bra arrangerat. Jag åkte dit ovanligt tidigt för att vara mig men tänkte att jag skulle teståka skidorna och lämna in dem för omvallning om det inte kändes bra. Åkte lite i ett par uppförsbackar, lite utför och testade allmänt och det var både bra fäste och glid så jag kände mig nöjd. Har haft både fullträffar och inte när jag lämnat in för vallning tidigare. Området där loppet gick var som ett sagolandskap. Älskar verkligen att vara i Alperna med de höga snöklädda bergen.

Det var många svenskar som letat sig till loppet och för lite extra pepp kör jag alltid någon Sverige pryl på utomlandslopp.

Första varvet

Loppet skulle visa sig vara 44 kilometer och bestå av en varvbana. Både gillar och ogillar varvbanor. Man kunde seeda sig till olika startgrupper men jag lyckades aldrig lista ut hur man gjorde så jag struntade i det utan smet istället in i en tidigare startgrupp i starten (sorry). Loppet hade varit inställt de två föregående år pga ni vet vad. Host. Host. Men nu var det fritt fram att åka om man hade tre vaccin sprutor eller två plus dagsfärskt test. Man skulle även bära mask i startområdet men antalet masker var lätträknade om vi säger så. Är mer svårt än inte att hålla distans när man åker skidor.

Starten gick och det var så härligt att åka iväg. Sol i ögonen och det var riktigt kul. Såg verkligen fram mot att få ta ut mig fysiskt. Kände mig stark i stakningen och målet var att staka så mycket som möjligt då det är min starkaste gren. Första milen gick genom lite småbackigt område i skog och det var en bana som passade mig perfekt. Dock var det relativt trångt men de som åkte var alla duktiga och ingen som plogade sönder spåren eller fegade i backarna så det gick bra att åka på. 100% njutigt var det.

Där andra milen gick var en dröm. Älskade varje stavtag. Precis den banprofilen jag är som bäst i. Nästan platt och stakvänligt ute på öppna fält. Kanske inte speciellt konstigt att jag är som bäst på att staka då jag tränar den tekniken till 80% av tiden jag lägger ner på skidåkning. Det var soligt och helt perfekta förutsättningar. Jag gillar egentligen inte att stanna under lopp och är alltid rädd att magen ska balla ur men skidåkning kräver enormt med energi så jag tog lite energi vid en kontroll efter halva loppet. Det bjöds på det mesta man kan önska sig men jag siktade in mig på cola och en bit banan. Snabb och bra energi när jag kände mig lite liten i armarna. Hade i och för sig varit konstigt annat efter att kört på i strax över två mil.

Andra varvet

Gick in på andra varvet med en positiv feeling. Siktade på att köra ett jämt lopp och inte tappa. Första fem kilometerna genom den mest kuperade delen kändes det tveksamt om jag skulle klara det men jag peppade mig själv och hade två tjejer, en från Österrike och en tysk som jag hade åkt jämt med tidigare men sakta tog mig förbi. När jag sedan kom ut på min favoritdel av banan var jag självklart tröttare än det första varvet men det kändes ändå bra och att ge upp och sakta ner fanns inte på världskartan trots att jag hade rätt ont i en knoge som jag fått en spricka i för många år sedan och ibland gör sig påmind. Kan säga att varje stavtag kändes i handen men det var bara att bita ihop.

När det var fem kilometer kvar försvann det fantastiska skidvädret och det blev molnigt och började blåsa väldigt mycket. Vissa partier var det som att åka in i en vägg. Hade satt upp ett guld mål på 3:20 på de 44 kilometerna och visste här att jag skulle slå det även om jag saktade ner och gav vika för vinden men sub 3:10 hade ju varit ännu roligare tänkte jag där och då. Man är ju inte den som är den utan kan revidera målen. Två svenska herrar i full skidmundering (tänk motsvarigheten till Stockholmscyklister klädda i lycra) kom ifatt mig och vi pratade lite samtidigt som vi kämpade mot vinden. Fick en självförtroendeboost när den ena gav mig beröm för min stakteknik så jag orkade kämpa lite till trots att armarna kändes allt annat än starka här efter nästan fyra mils körning.

Men så närmade sig målet. Två kilometer kvar och det var bara att ge det sista. Blir alltid så sentimental på långa lopp. Inte om jag springer 10K eller halvmaran utan när man verkligen gjort något som man inte gör varje dag tex sprungit en mara eller åker in i Moraparken på Vasaloppet. Jag som i princip aldrig gråter får nära till tårarna av trötthet och känslan av att yes (!!) I made it. Så även denna gång. Det är fasen den bästa känslan att vara helt trött och känna att man verkligen gjort sitt bästa just där och då. Det hade jag faktiskt gjort också och kände mig väldigt glad när jag gick i mål på 3:11:15 efter de 44 kilometernas åkning. Jag kommer aldrig vinna något OS guld och har aldrig haft som ambition att göra det heller men känslan av att göra sitt bästa på ett motionslopp är helt klart unbeatable och högst motiverande för att anmäla sig till nya lopp. En sak som är säker, jag har under corona tiden saknat så otroligt mycket att köra olika motionslopp och mitt enda nyårslöfte till mig själv i år var att köra alla lopp jag är sugen på för att ta igen de missade svettfesterna från föregående år.

Vad känner ni inför att världen öppnat upp för lopp igen?

PS: Är ni sugna på skidlopp utanför Sverige kan jag varmt rekommendera detta loppet till nästa år.

/ Pernilla som är galet lopp-pepp