Två månader har gått sedan jag skrev inlägget “Stockholm i ett coronavakum” och återigen tackar jag bloggen för att denna officiella dagboksliknande variant ger utrymme för att hjälpa till att skapa återblickar. Jag skrev om löpformen som var på uppåtgående, renoveringsprojekt som påbörjats, Slussens framväxt, promenader i mängder, vårtecken, jobb och en vardag där i stort sett alla sociala relationer var icke existerande. Detta var i början av april Ett Par veckor efter Coronans massiva intrång i våra liv. Såhär två månader senare tycker jag det är dags för en uppdatering på vardagen. Vad har hänt i min coronabubbla?

Att världen är annorlunda nu jämfört med två månader sedan kan nog ingen säga emot. Som för de flesta andra har denna period för mig inneburit förändringar i livet. När jag tänker tillbaka på detta tycker jag faktiskt att det hela har gjort mig gott i det stora hela trots en hel del trista dagar när det varit tungt att gå upp från sängen. När jag känt mig otroligt ensam. Men det är nyttigt med sådana här perioder ibland tror jag. Där det finns tid att reflektera. Pausa. Andas. Inse vad som är viktigt. Vilka personer som är viktiga. Samt att lära sig leva i nuet utan att veta om morgondagen innebär ett lockdown eller om du då tillåts resa till andra sidan jorden.

Frukostklubben

Frukosten är min absoluta favoritmåltid därför äter jag ofta den två gånger per dag. Till frukost och kvällsmat. Nu har jag inte hetsat upp från sängen 05:50, kastat på mig träningskläderna, tagit två riskakor och en kaffe vid köksbänken och kastat mig iväg till jobbet för att infinna mig vid skrivbordet senast kl 8 och dessförinnan hunnit bränna av ett träningspass utan verkligen tagit mig tid att dra mig i sängen i fem minuter, sätta mig vid bordet och äta frukost och inte börjat dagen med att maxa. Även om jag tränat väldigt ofta på morgonen har det inte inneburit mer än 10-15 minuters senare ankomst till skrivbordet på jobbet utan att ha börjat dagen med en stress peak. Helt ärligt saknar jag stress tempot men jag har verkligen insett att det är skönt att njuta av en vardagsmorgon som det vore en helg utan att det slösar bort tid från mina 24 timmarsdygn.

Upptäcka nya platser

Först kom rådet, res inte. Sedan kom rådet 1-2 timmar från din bostadsort. Här har jag fuskat. Började med en magisk skidvecka i Riksgränsen som jag inte hade bytt bort för något. Sedan blev det fyra dagar på Gotland. Kärt återbesök efter 32 år. Däremellan har jag varit i Västerås två gånger. Utforskat närområdet har jag också gjort mer än vanligt. Nu senast Tyresta nationalpark som jag länge velat besöka, Vaxholm, Nyckelvikens naturreservat, ett par nya SATS i mitt besöka alla SATS projekt, varit på cykeltur i södra Stockholm och besökt Drevviken, Sprungit en ny löprunda i veckan och hittat en ny favorit för långpass längst Mälarens vatten längst Bromma även om jag också gillade Nackareservatet. Jag klagar inte. Gillar Stockholms utbud av utflykter och tar varje möjligt tillfälle att se mer av min hemstad även om det nu inte inneburit takbarer i samma utsträckning som pre-Corona. Utflykterna i närområdet har verkligen varit en personlig win för mig under dessa Corona månader. Har du besökt nya platser under coronan?

Träningen

Tackar som frågar men träningen rullar på. Har tränat väldigt mycket denna våren och när jag känt att kroppen varit trött har jag inte tummat på att vila. Har omvärderat mitt beslut och återgått till SATS även om jag för två månader sedan skrev att jag skulle bojkotta dem, spelat volleyboll, tränat fotboll och saknat spela matcher, sprungit, gått otaliga promenader, yogat flera gånger i veckan och lyft någon vikt lite då och då.

Springa virtuella lopp har jag inte gjort då jag inte ser någon tjusning i det. Min träningsmotivation är det inget fel på men jag saknar tävlandet. Att ladda. Peppa. Uppleva målgången. Medaljen. Eftersnacket. Oj vad jag saknar det.

Jobbet

Jag var permitterad i april men jobbade heltid och mer därtill. Nu är jag inte det. Men att vara en individ i ett flygbolag med 10 000 anställda där 40% av personalstyrkan är varslad (vet ej vilka det berör när detta skrivs) säger ju sig självt att alla går och väntar på besked med vad som händer just dem. Jobbet är ändå en stor del av livet och identiteten. Precis som alla andra hoppas jag få behålla en plats i företaget jag så länge jag kan minnas önskat jobba på, men är det inte så då känner jag i alla fall att jag har gjort den insats jag har kunnat göra och får arbeta på att komma tillbaka. Och som en ledare jag verkligen respekterar sa “det här är inte SAS fel, så man ska inte vara arg på SAS att situationen är som den är” det håller jag helt och fullt med på och hur världen utvecklat sig denna våren har jag svårt att se att någon såg komma.

Sommar Stockholm

Tills världen åter öppnar upp sig fortsätter jag göra det bästa som går av sommar Stockholm. Även om det vissa dagar rent utsagt känns piss. Men att deppa ihop för situationer man inte kan påverka känns onödigt. Försöker se till vad som är möjligt att göra istället för att längta ihjäl mig efter Seychellernas stränder, stadspulsen i NYC, takbaren i Hong Kong, smoothien på den hippa baren på Bali, maratonet i Sydafrika eller OSet i Tokyo. Ser istället fram mot att upptäcka mer av Stockholm, börja läsa min sommarkurs i bostadsrättsjuridik på universitetet, äta frukost utomhus, träna i shorts, bada i Mälarens vatten och umgås med nära och kära.

Glömde tillägga att jag tar hand om mina växter hemma som aldrig för. De får verkligen kärlek. Och även min lägenhet som jag gillar mer än någonsin även om ett rum till hade varit pricken över i:et.

Hur känner ni såhär ett par månader in i coronakrisen? har ni anpassat er till den nya verkligheten? deppar ni?

/ En hög tankar från Pernilla