Vasaloppet race report

Tänk att någon gång få bli en utav de som kallas veteraner och har åkt 30+ Vasalopp. Vore inte det ett lifetime goal? Ända sedan jag gick i mål i mitt 4:e Vasalopp 2019 har jag velat åka igen. Men sedan kom som man säger “livet” emellan och snöbristen gjorde att min skidträning fram till Vasaloppsveckan bestod utav en skidhelg i Kiruna i december och en skidhelg i Skellefteå i Februari. Sedan har jag mest varit utomlands och jobbat senaste månaderna. 15 mil åkandes på det vita guldet hade jag skramlat ihop. Inte ens i närheten av de 30 som jag har som ett personligt minimum för att åka Vasan så jag anmälde mig till Årefjällsloppet för att få njuta av ett skidlopp även denna vinter. Men sedan blev det Vasaloppsveckan och den ena bekanta efter den andra åkte något av loppet. Jag blev så sugen. Fredagen kom och jag Skulle flyga hem från en arbetsvecka i Vilnius till Stockholm där jag inte skulle göra några speciella utsväningar mer än att vara hemma i princip. Tänkte att jag gör en insta omröstning om jag borde åka samtidigt som jag skickade iväg ett sms till de jag bott hos senaste året. Har de plats på boendet så kör jag. Stängde av telefonen och flög hem till Stockholm. Landade i Stockholm. Vännerna tyckte jag skulle åka, jag hade plats på boendet och jag köpte en startplats medans jag rullade hemåt med Arlanda express. Ångrade inte mitt val för en sekund. Då.

Packningen

Vid 20-tiden på fredagkvällen låste jag upp dörren till min lägenhet. Andades lite. Tänkte någon sekund för att planera helgen. Jag skulle nämligen åka tillbaka till Vilnius på måndag morgon och behövde packning för två veckor där med ett avbrott för skidsemester emellan. Packning till Vasan och lämna över fotbollsväskan som typiskt nog var hemma hos mig denna veckan. Skyndade bort till ICA för att köpa mat för helgen. 2 bars plus till färdkost under loppet, snacks till resan dit och hem och för ladd. Bröd från Lillebrors bageri och en godsak i asken till tågresan. Plus frulle till Vasan. Jag Fick bara inte glömma något. Och det gjorde jag inte. Hatar att packa så för att inte glömma något brukar bästa lösningen vara att gör allt så snabbt som möjligt.

Resan

När jag skulle boka transport till Sälen och från Mora hem kom en liten käpp i hjulet. Tåget 18:19 till Stockholm var fullbokat. Googlade runt och hittade inget. Tänkte det löser sig. Googlade igen och hittade Fjällexpressens buss kl 17:50. Det fick gå. Är ingen bussmänniska men efter Vasan vet jag att man är så trött så man kan somna stående. Tågresan till Mora gick kanon och jag kollade på SVTs serie Kalifat, gjorde lite admin och åt min godsak. Semla från Lillebrors hypade bageri på Rörstrandsgatan. Lyxigare tågsnacks har jag dock inte haft.

Sedan kom vi till Mora och jag njöt ute i vårsolen en halvtimma innan bussen gick. Bussen gick ja. Det var bara den lilla detaljen att 50 pers som bokat inte fick plats på bussen. Så bussen gick och kvar stod vi. Tills en hjälte till chaffis som skulle gå hem hoppade in och körde extra upp till Sälen.

Skidorna

På bussen hade 90% Skidor i bagaget. Jag hade mina i en XXL skidbag med en SAS namntag på. Det hade en till person. När vi gick av bussen fick vi fel skidor. Det märkte jag när jag var och skulle lämna mina på vallning. Ringde ägaren till mina skidor och de var inga stjärnor direkt. Sa att om jag ville ha mina skidor fick jag komma och hämta dem. I Lindvallen. De skulle inte åka Vasaloppet så de brydde sig inte. Idioter. Och mötas på halva vägen ville de inte. Det var mitt problem som jag fick lösa. En av mina skidroomisar med bil bangade inte för att rädda mina skidor så vi åkte direkt från mässan. De förvirrade människorna med mina skidor visste att de var i Lindvallen i ett rött hus. Jorå, det finns ju några sådana där. Men efter en stund hittade vi dem och åkte därifrån så snabbt vi kunde och lämnade skidorna för vallning. Och vilken vallning jag fick. Tack Vasaloppets vallaservice. Hade grymt glid och riktigt bra fäste. De var helt enkelt perfekta och de 750:- jag investerade i vallning var värt varenda öre.

Boendet

Jag bodde precis som förra året med två norrlänningar som ordnar boendet och sedan var det lite random människor. Supertrevliga. En kille från uppsala, två norrbaggar, ett medelålders par från småland, en kille från Östermalm och en tjej från Stockholm alla på olika nivåer från startled 2-9. På kvällen snackade vi skidor och alla åt laddar mat. Några hemma och några drog ut och käkade. Jag hade med mig spagetti och köttfärsås som jag micrade på. Vid 21 gick vi och la oss då klockorna skulle ringa igen kl 5. Vi tänkte inte vara först att lägga skidor i år för man kunde inte gå över älven pga inte tillräckligt kallt så vi bestämde oss att inte åka förrens vi 6:15. Det var kö den snöiga söndagsmorgonen och strax innan 7 lämnade jag mina skidor i fållan. Fick ändå en toppenplats i led 7 där jag önskade.

1 mars kl 08:00

Starten gick och det snöade så mycket som det inte gjort på hela vintern. Jag har inget emot skitväder om det inte regnar när man åker skidor så jag tänkte inte så mycket på det. Kan ändå inte göra något åt vädret. Var supertaggad på att åka och som alltid var det en känsla av eufori att stå i backen upp mot de 88 kvarvarande kilometerna. Som vanligt körde jag högerkanten. Att stå i en bättre startgrupp är mycket värt i backen. Tog mig endast 35 min till toppen från grupp 7 mot runt 45 i grupp 8. Sedan var det bara att köra på i den takt det gick över myrarna. Känna in skidorna och dagsformen. Båda kändes bra. Fint glid och peppen var på topp.

Det gäller att ha delmål när man kör sådana här långa lopp. Mitt är alltid nästa kontroll. Plötsligt var vi i Smågan och jag sänkte dagens första kopp med blåbärssoppa innan det var dags att staka vidare. Dessa två första sträckor tycker jag mycket om. Flackt och stakvänligt. Stakning är min bästa gren inom skidor så det var definitivt till min fördel att spåren var obefintliga så att man fick staka mycket.

Körde modellen av energiintag som följer: blåbärssoppa, vatten, äta bar på repeat och cola efter 6 mil istället för vatten och till baren. Det var en riktigt bra energicombo för min del och jag fick aldrig någon dipp. Helt plötsligt var vi i Risberg och hade bara dryga 55K kvar. Jag ville inte att dagen skulle vara slut. Sträckan från Risberg till målet i Mora är relativt lättåkt med en del nerför och har man klarat sig hit så bör man klara sig resten. Jag räknade lite på tiden och innan kl 17 behövde jag komma i mål för att inte behöva ta skidorna hela vägen hem till Stockholm.

Stakade vidare och snöfallet hade avtagit för länge sedan. Det var dock drivor med lössnö i spåren och så fort pistmaskningen kom blev det uppåkt efter bara ett fåtal åkare. Ingen idé att ligga på lur bakom den med andra ord. Att jag inte hade tränat skidåkning tillräckligt många mil hade jag ingen nackdel av. Hade inte ont i kroppen, musklerna återhämtade sig bra i utförskörningarna och jag kände mig stark. Hörde speakern i kontrollerna ropa upp att dam nummer 500 passerade när jag hade lämnat kontrollerna så jag låg runt plats 500. Nytt rekord om det skulle hålla i sig. Lite av ett drömmål faktiskt. Fick ny energi och tänkte det här grejar jag, topp 500 på Vasaloppet är inte helt illa för en motionär som började sin skidkarriär i snowjoggers på ett par skidor med kabelbindningar.

Sista kontrollen i Eldris och 9 kilometer kvar till mål. Årets Vasa skulle nästan vara över. Jag var trött i armarna här men fick ny energi när jag drack det sista av min medhavda cola. High on sugar stakade jag vidare. Gjorde årets vurpa i Moraparken när jag fällde mig själv på en utav mina stavar precis inför slutbacken innan målsträckan. Man måste ju i alla fall ramla en gång på nio mil. Okej, dagens första vurpa gjorde jag precis som förra året på parkeringen påväg till starten på en isfläck.

Inga fler incidenter blev det och jag gick lycklig som bara den i mål i Mora efter 8 timmar och 52 minuter och 11 sekunder. Det var f-u-c-k-i-g en amazing känsla precis som tidigare år. Magiskt. Något som bara kan upplevas på plats. Att betala 1000-lappar för att plåga (?) sig genom 9 mils skidåkning gör jag gärna igen. Och igen. Och igen. Blev ju lite spontant i år men ångrar det inte en sekund. Känns utmärkt att vara i såpass bra allmän träningsform så att man kan spontana ett Vasalopp. Och dessutom inte komma sist utan på 495:e plats av damerna.

Nyhet för i år var att de börjat med medaljer till alla som vill ha. Mycket uppskattat säger jag som samlar på minnen. Snygg var den också! Tack för det Vasaloppsorganisationen och tack för att ni trollade fram snö och spår inför årets upplaga. Hoppas vi ses 2021 också! Någon mer som är taggad på att skida de nio milen?

/ Pernilla som nu har värmt upp inför Årefjällsloppet