Den transhumanistiska idéns rötter kommer från många håll, en av de udda är en rörelse som började i slutet av 1800-talet för att skaka om den tidiga rymdforskningen, tyna bort mot mitten av 1900-talet för att få förnyad kraft i början av 2000-talet.
De ryska kosmisterna var en blandning av naturvetare och teologer. Där fanns fysiker som Nikolaj Umov (känd med Umovs lag), mineralogen och geokemisten Vladimir Vernadskij (känd med noosfären), Alexander Tjizjevskij (periodicitet i naturen och den kosmiska strålningens påverkan på människans beteende).
Det fanns intellektuella i väst som försökte finna en vetenskaplig förklaring på andliga och religiösa fenomen, vilket förklarar den relativa framgången för spiritismen och teosofin. Kosmisterna kom från ett Ryssland som precis börjat kisa fram ur den ortodoxa kristendomen in i vetenskapen. Det var en tid av många andliga och politiska rörelser som började att gå emot ortodoxins tanke av människan som betraktare och publik till guds skapelse.
Kosmisterna anklagades i och utanför Ryssland för att dra tillbaka vetenskapen till en förvetenskaplig tanke, att ersätta kemi med alkemi, astronomi med astrologi. Anklagelsen var fel, de kosmister som var vetenskapligt skolade gjorde sina bästa ansträngningar för att undersöka saker vetenskapligt. Det var däremot en annan, mer andlig, motivering som låg bakom mer än att bara söka efter sanningen.
Kosmisterna satte människan i centrum för universum, inte för att tränga undan gud ur världsbilden (det har var ju 1800-talets Ryssland), utan för att ersätta teologi med teurgi. Det går att lära sig sättet på vilket gud hanterar universum. Naturlagarna är, för att ta en samtida liknelse, guds mjukvara till den hårdvara han byggt. Då går det för människan att köra sin egen kod på guds dator. Människan som kapten och besättning på rymdskeppet Jorden.
Nikolaj Fjodorovitj Fjodorov var bibliotekarie och privatlärare. Han levde som en ortodox asket och gav bort alla sina pengar för att leva i yttersta enkelhet. Ändå var Fjodorov en av sin samtids viktigaste tänkare och påverkade Tolstoj, Dostojevskij och en av Rysslands viktigaste filosofer Vladimir Solovjov. Han myntade inte begreppet kosmism, men var pappa till många av idéerna.
För Fjodorov var människans centrala problem att hon någongång måste dö. Det gäller att besegra döden, vinna det eviga livet och bryta dödens makt över tanken. När vi drivs av rädsla för döden i någon form, som rädsla för hunger eller maktlöshet, så agerar människor på de mest omoraliska och okristliga sätt. Alla sociala och ekonomiska problem stammar ur döden. Kristus säger att vi ska återuppstå genom honom, då är det dags att göra det. För naturen är den sönderfallande skapelsen, där gud gav människan förnuftet att reglera den.
Redan på 1860-talet skrev Fjodorov om saker vi idag skulle kalla kloning, genteknik, konstgjorda kroppsdelar och rymdfart. Det gällde att samla ihop alla de atomer som en avliden människa en gång bestått av för att återuppliva dem. Då behövde man kunna resa runt i rymden för att hitta atomerna och för att lösa problemet med överbefolkning på Jorden, särskilt när fler återuppväcktes. Rymden som frälsning och återuppståndelse.
En viktig lärjunge till Fjodorov var raketforskaren Konstantin Tsiolkovskij. Tsoilkovskij skrev år 1893 boken På månen om hur en månlandning skulle kunna gå till. Han prickade in hur mikrogravitation skulle påverka människa och maskin. Förutom sitt tekniska arbete och sitt teoretiska med Tsoilkovskijs raketekvation förde han in den kosmistiska tanken på rymdfärder.
Tsoilkovskij var mycket mer av en materialist än Fjodorov men ändå var det kosmismens syn på rymden som ett högre uppdrag, ett högre kall, som ligger bakom hans berömda citat att Jorden varit mänsklighetens vagga men att man inte kan stanna i vaggan hela livet. Han såg rymden som en så främmande miljö för människan att människans fysiska och mentala egenskaper måste förbättras radikalt för att kunna överleva och frodas. I boken Universums vilja såg han kosmos uppnå medvetenhet om sig självt, en medvetenhet det skulle bli alltmer möjligt att kommunicera med när tekniken utvecklades. Fjodorovs tanke om återuppståndelsen var för begränsad för Tsoilkovskij. Utvecklingen skulle ske med "glada atomer" som hoppar runt och bildar ständigt nya former av liv och föremål, likt en böljande nanoteknik. Tsoilkovskijs böcker slukades av en ung Sergej Koroljov och angav tonen för det sovjetiska rymdprojektet.
Så kom första världskriget och det dåligt förberedda tsar-Ryssland kollapsade. I den allmänna villervallan lyckades en liten grupp att vinna makten genom hård organisation och enighet samt löfte om fred och bröd. Det blev Lenin och hans bolsjevikparti som grep makten. Kanske inte för att Ryssland var så redo för socialismen, som att det var redo för att gripas makten i.
Till en början så var de sovjetiska myndigheterna positivt inställda till kosmismen. Inte de kristna bitarna förstås, men en rörelse som ställde människan i centrum och uppmuntrade modernisering genom att hylla teknik och vetenskap var en bra allierad. När Lenin började känna sig mer säker vid makten blev sovjetstaten allt mindre öppen. Nedstängningen av Proletkult år 1920 var ett viktigt tecken på det. Inget konstigt experimentellt tänkande ens inom ramarna för marxism-leninismen. Demokratisk centralism skulle gälla, när beslut är fattat så ska alla anta det beslutet. Inga fraktioner.
Lenin dog och mot hans vilja balsamerades hans kropp. Främst för att makthavarna i Kreml ville stärka personkulten och grunda ett vallfartsmål, men en del av förklaringen är även kosmistisk. Den socialistiska naturvetenskapens framsteg skulle, någongång i framtiden, säkert kunna lösa dödens mekanismer och återuppväcka kamrat Lenins bevarade kropp från de döda och en gång för alla visa vilken lära som verkligen kan utföra under.
Stalins terrorvälde satte stopp för en mer öppen kosmism. Samtidigt tappade många också förtroendet för kosmismen därför att de tagit till sig kosmismens fantastiska beskrivningar av rymdfärder i många år och fått intrycket att månfärderna och rymdkoloniseringen skulle ske om något år eller så. Tsoilkovskij satt fortfarande och sköt upp samma gamla experimentraketer som alltid, tycktes det.
Idag lever kosmismen upp, i sin typiska blandning av vetenskaplig briljans och prillighet. Efter Sovjetunionens fall kom västs transhumanism in och återuppväckte intresset. Det finns ett Fjodorovmuseum i Moskva och konferenser anordnas. Den enda kryonikklinik som finns utanför USA ligger i Ryssland. Vladimir Putin tycker det är okej med en rörelse som talar om teknik och naturvetenskap (även om den är splittrad i sin inställning till Putin), än så länge. Vi ser än idag en konflikt mellan kosmismen, det von Braunska paradigmet och New Space om vilken betydelse vi ska ge rymden. Den ryska kosmismen är en föregångare och en egen riktning inom transhumanismen, kanske på väg till en återuppståndelse.
Läs även andra bloggares åsikter om rymd, teknik, framtid, historia, ryssland, fiktion, transhumanism, kristendom, jesus, återuppståndelsen, putin
Intressant
