Nu är löpbandet invigt på min balkong. Det var på tiden. Funkade alldeles utmärkt, skönt. Känner mig dock lite som en apa i bur när jag springer på min inglasade balkong med diverse halvfeta och nyfikna personer som går förbi.
Related Articles
Ja, då var det åter en ny dubbeltröskel avklarad, även det på tiden. Under och efter jobbet så var jag dödstrött, så när jag kom hem la jag mig i soffan en stund för att vila. Efter en halvtimme ungefär så började jag vakna till liv igen och kunde börja förbereda mig för dagens andra intervallpass.
Då jag sprang löpintervaller på flacken i onsdags så ville jag idag springa i backe. Eller ville och ville, nu ljög jag igen, kände väl snarare att det behövdes. Ni kanske kan ana vilket helvete det är att släpa min väl tilltagna kroppshydda uppför. Inte en dans på rosor direkt. Jag är ju inte bara fet, jag har ett syreupptag som en kedjerökande riskgruppsperson också.
Efter en del ojande och ångest så stod jag till slut på bandet i alla fall. Jag kan dock lova att min ångest var mindre än boxningsprofilens.. Dagens pass blev såhär på ett ungefär:
10 minuter uppvärmning @ 15 km/h, 1% lutning
10 minuter @ 15 km/h, 5%, 157 snittpuls, 167 maxpuls
2 minuter vila
10 minuter @ 11,5 km/h, 10% lutning, 161 snittpuls, 168 maxpuls
2 minuter vila
10 minuter @ 9,5 km/h, 15% lutning, 166 snittpuls, 175 maxpuls
10 minuter nedvarvning @ 15 km/h, 1% lutning
Det kändes helt okej i flåset, musklerna var lite slitna och det gjorde pulsen lägre än normalt. Jag är dock glad att jag kunde hålla samma fart och lutning som tidigare, då är jag inte så dålig som jag trott just nu. Jag är också väl medveten om att bandet blir lite "bjud" mot att springa ute, men jag tror inte heller att jag kan hålla samma farter ute som på band.
Sprang passet i mina Hoka Napali 2, stabil, lätt och lagomt snabb sko för de flesta pass.
Imorgon väntar det faktiskt två nya planerade pass, kul! Jag är tacksam över att jag har ett driv till träningen nu och jag rider med vågen bara.
_____
Nu ikväll så ska jag faktiskt bara vara hemma och kolla TV. Skönt ändå, även om jag ändå har en liten oro i kroppen, framförallt när det är helg och/eller ledigt och jag bara är ensam hemma. Det är dock inte i närheten av vad det var förut när jag bodde ensam, då gjorde jag allt för att inte vara hemma själv och jag hade en ständig ångest av ensamheten, nu är den som sagt betydligt bättre, men inte helt bra. Det kanske kommer tids nog om jag utsätter mig för det och tränar mig så trött att jag inte orkar annat än att vara ensam hemma.
Så det finns ju en tanke bakom denna hårda träning, inte bara för att bli en bättre skidåkare, eller för att slippa bada i vassen. Sen har jag ju inget vettigt att göra förutom att träna eller jobba när jag är barnfri heller. När det kommer till att träffa någon ny så vete fan om jag orkar lägga ner manken ens. Bara omständigt och en massa jävla jöneri för att det ska bli något. Sen hålla på att fjanta omkring med massa fjäsk, anpassningar till andra och hela den biten vet jag inte om jag har lust med mer. Nej, ska det bli någon ny så får den nog jaga mig och anpassa sig till mig. Så, ja, det blir nog singelliv resten av livet.
Jag kommer fortsätta kämpa på med träningen och ligga på gränsen av vad jag klarar. Fortsatt inte dricka alkohol (senast var mitten av mars) och sen får väl livet ta mig dit det kommer helt enkelt. Jag försöker tro att det bästa inte hänt än, som Håkan Hellström sjunger.
Trevlig fredag kamrater!
