Det ska ju erkännas att jag var lite nervig inför dagens pannlampspass. Rädd för följande:

- Ormen som jag såg två gånger på samma ställe med två dagars mellanrum

- Björnar

- Barn med svarta ögon

- Och så vidare, typ spöken och annat läskigt

Ni hör ju. Det är väl snarare mina egna hjärnspöken jag är rädd för, eller borde vara rädd för åtminstone. Grejen är den att jag är rätt mörkrädd oftast. Jag är även allmänt rädd & orolig när jag är ensam både i hemmet och längs gångbanor (kanske inte så konstigt när man bor nära Tjärna Ängar..) men just ute i skogen när jag endast har pannlampans sken att förlita mig på så brukar jag faktiskt inte vara rädd. På något konstigt sätt så blir jag trygg. Visst, ibland kan jag ju såklart skrämma upp mig själv, men oftast går det bra. 

Idag skyndade jag mig hem efter jobbet, slutade klockan 14,50, jag var faktiskt så snabb att cykla hem och byta om att jag redan 15,17 startade träningspasset. Jag hann springa i cirka en timme innan jag var tvungen att slå på pannlampan: 

Turen jag sprang blev 2,10 timmar, 18,5 Kilometer och 440 höjdmeter. Sprang upp på Tjärnaberget, sedan Muskboberget och avslutade med att passera Halla fäbodar. Fin tur och bra kropp! Enda djuret jag såg förutom Boss var en älg när vi nästan var hemma.