Svenska Kyrkan skulle en aning elakt kunna liknas vid ett korthus i ett dragigt rum. Eller en koloss på lerfötter.  E vindpust kan få bygget att börja rasa och kolossens tyngd orsakar den bristfälliga basen att vittra. Som kyrka är Svenska Kyrkan världsunik eftersom den inte hävdar eller inskärper sin teologiska grund. Därtill blir och är den unikt utsatt för influenser från sekulära partier och krafter.

När höll ett stift senast en konferens om rättfärdiggörelseläran? När granskade man senast den Augsburgska bekännelsen och frågade om dess tillämpning idag? När studerade man regementsläran och dess betydelse för Svenska kyrkan idag? Eller för den delen, när stod Kristologi eller patristik i konferensrubriker? Eller när var Kyrkoordningens teologiska inslag, i inledningstexter och t ex i §1, föremål för samtal och kritisk utvärdering? När gjordes seriösa ekumeniska frågeställningar som de som för redan mycket länge sedan lyftes och utvecklades i Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete till ett ämne för studier och fördjupning?

Hur många i Svenska kyrkan har kunskaper om andra kyrkors tro och lära? Har några studerat Katolska kyrkans katekes och skulle kunna göra rimliga jämförelser mellan tro och bekännelse i Svenska kyrkan och det som Katolska kyrkan står för? Hamnar ett sådant ämne någonsin i präst- och diakonfortbildningen?

Frågorna kan tyckas elitistiska i somliga kvarter, men läs programmen inför valet och lyssna till argumenten så blir det en generande illustration till hur lite kyrkans egna rötter och dess tro och bekännelse betyder när man utmålar den önskvärda framtiden.