Kolonin har vaknat. Det klipps buskar och träd. Gamla planteringar snyggas upp och invaderande ogräs får stryka på foten. De får utstå hackor och spadar och en mängd andra redskap som blivit vapen i kampen mot att blommor och små buskar ska kvävas av snabbväxande växter.

På vår lott har vi beslutat att lägga grus där det nyligen vuxit potatis och tomater. På Gruset ska vi ställa odlingslådor där några hushållsgrödor ska ta plats. Först jämnade vi ut marken. Trodde jag. När täckduken lades på blev det tydligt att marken lutade, och det åt olika håll. Återigen skulle det varit bra med ett vattenpass. Nåväl, lådorna får finna sig i att se sneda ut. Duken som ska hålla ogräset stången, ett tag i alla fall, måste ju få ett eget täcke. Först tänkte vi mackadam, tjocka och sylvassa stenar. Men dom gjorde hål i duken och öppnade genast upp för maskrosor och ogräs med långa revor. Så det blev till att hämta fint grus.

Depån där gruset förvaras ligger 500 meter bort. Medmänniskan gick först efter en halv kärra. Vilket är synnerligen tungt att skjuta när däcket på skottkärran bara är halvfyllt. Gruste t'äckte inte en fjärdedel av duken så mer grus blev nödvändigt. Jag tog mig före att fylla skottkärran till brädden utifrån principen, min bägare flödar över, vilket jag snart fick ångra. Efter hundra meter pumpade hjärtat med hastigheter som brukas för propellrarna på en drönare. Det blev till att vila mitt på gången. Andra och hurtigare kolonister passerade glatt förbi och såg med medlidsamma blickar på den utpumpade token som fyllt skottkärran så rikligt. Själva hade de välpumpade däck på sina handskjutna kärror.

Fyra gånger tvingades jag vila. Försökte se ut som jag beundrade andras vårsysslor i trädgårdarna.  Stirrade på molnen som försjunken i meditation. Väl framme var gruset generande otillräckligt och perspektivet att behöva ränna många gånger fram och tillbaka öppnade sig som mörka moln vid horisonten. Lösningen blev att sätta punkt för dagens insats. Gruset förfars inte på depån. Och vi har tålamod att vänta. Senare i sommar har vi nog tränat upp oss så pass att uppgiften känns överkomlig.

Under tiden finns det andra sysslor som ropar på att bli utförda. Växter ska förodlas inomhus. Hallonhäcken ska ensas och marken beredas. Enklare staket ska sättas upp och virke måste inhandlas. Förra sommarens torkade stänglar ska klippas ner och hästgödsel portioneras ut här och var. Suck, det måste nog planeras. Jag lägger mig i vilstolen och slumrar snart helt befriad från alla måsten...