John Sjögren skriver i dagens SvD om risken att fastna i påskaftonens tillstånd. En artikel värd att läsa. Mitt dilemma är, efter att ha upplevt och firat påsk i många år, att de flesta människor förtränger skärtorsdag, långfredag och siktar direkt på Påskdagen. En påsk utan svek, lidande och död haltar betänkligt. En gång mötte jag kritiken att den församling jag tjänade ville ha Påskdag varje dag. Att den upprörde mig så förstår jag bättre idag. Den betydde nämligen att vår solidaritet och våra liv inte stod i ständig kontakt, möte och dialog med dem som hade det svårt och visste in på kroppen var lidande var. Skulle den dimensionen har varit osynlig trots att vi i gudstjänsten ville prisa och lova Gud med skönheten i en väl genomförd och mycket visuell liturgi?

I det sekulära hyllas den påskdag som enbart firar och glömmer det som legat före. Ungefär som somliga i Sydafrika efter apartheid vill glömma och göra något annat och nytt. Försoningskommissionen glömde inte, den mindes och avtäckte det värsta, eftersom det var vägen vidare till någon slags försoning. Inget firande utan minne, endast hos Gud finns glömska.

En minoritet stannar i Långfredagen där allt tycks vara sorg, elände och saknad. Hoppet om en Påskdag går då förlorad. Framtiden blir dystopisk och havererar ständigt. Vi behöver veta att det finns människor utöver världen som tycks leva i ständig långfredag. Märkligt nog skymtar i deras elände nu och då även påskdagens morgonsol fram.

En hel påsk berättar Stina Oscarson om i si fina reportageserie om Klara kyrka i Stockholm och människorna där. Där förbiser man inte Långfredagen, man snarare lever i den, men vet att Påskdagen redan är på väg, den bryter ständigt in i mörkret och utstöttheten. När någon delar sitt bröd, sin skjorta eller torkar bort när något solkas.

Firandet på Söndag har den stilla veckans dagar med allt de rymmer som klangbotten och perspektiv. Då blir det möjliget att brista ut i hälsningen: Kristus är uppstånden.