Kriminaliseringen av narkotikabruk är inte bara ineffektiv och resurskrävande utan också integritetskränkande. Vi bör följa efter de stater och delstater som har kommit till insikt om att kriget mot narkotikan inte kan vinnas, skriver professor emeritus Henrik Tham. Den svenska narkotikapolitiken har börjat ifrågasättas, vilket visats av bland annat flera reportage i Svenska Dagbladet.

Dock är stödet bland de politiska partierna fortfarande starkt för den riktlinje som riksdagen antog 1978 om ett narkotikafritt Sverige. Oviljan att ändra politiken visas också i hänvisningar till ett ”folkligt motstånd”.

Enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning i Svenska Dagbladet säger sig 83 procent av befolkningen vara mot avkriminalisering av själva bruket. Ett sådant folkligt motstånd är nu begripligt mot bakgrund av den officiella bilden av att Sverige för en framgångsrik narkotikapolitik som visas genom att få unga har prövat narkotika.

Vad som inte lyfts fram är de mindre framgångsrika sidorna av politiken som att antalet personer med ett tungt narkotikamissbruk fördubblats Sedan 1980-talet, och att Sverige ligger i toppen av statistiken över narkotikarelaterade dödsfall i Europa och att dödsfallen är omkring fem gånger fler än offren för mord och dråp.

Kontrollkostnaderna för den förda politiken är också avsevärda. Till nyligen ägnades nära en tiondedel av polisens resurser åt narkotikabrottsligheten, en fjärdedel av alla som sitter i fängelse avtjänar straff för narkotikabrott, och hälften av de intagna bedöms vara narkotikamissbrukare. Just kriminaliseringen av själva bruket av narkotika med fängelse i straffskalan sedan 1993 har sina särskilda kostnader.

Polisen tar varje år omkring 36 000 blod- och urinprov vid misstanke om narkotikakonsumtion. Dessa prov analyseras sedan av Rättsmedicinalverket till en kostnad av 1 000 kronor per prov, varefter åklagare lägger tid på att fastställa straff. Av proven visar sig en femtedel vara negativa, det vill säga de ger inte utslag för narkotika. För unga rör det sig om närmare hälften.

Vad de prover som tas med tvång och särskilt de som inte visar någon konsumtion innebär för ungas kontakt med polisen kan man fundera över. De som tas för narkotikakonsumtion är i allt väsentligt tidigare kända av polisen för narkotikabrott. Detta tyder på att ingripandena och lagföringarna inte haft någon större avskräckande effekt.

Polisens ingripanden mot misstanke om eget bruk används diskriminerande. Detta visas i bland annat ett examensarbete från Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet (Svedenhag 2015). I det rikare Danderyd röker fler unga cannabis men få grips, medan flera grips i det fattigare Södertälje där få är narkotikabrukare.

Narkotikabrott har nu passerat stöld som den brottstyp som leder till flest lagföringar. Antalet lagföringar har stigit kraftigt sedan möjligheten för polisen att ta blod- eller urinprov infördes (se figur nedan). Det kan kanske diskuteras om denna prioritering är den bästa när polisen klagar över för lite resurser – även om uppklaringen av brott på detta sätt ökar.

Mer på SvD