Gud, jag är så trött just nu, på att träffa människor, på att sköterskor kommer in här och glömmer mediciner som är livsviktiga för mig, som läkarna satt ut på grund av att jag ändå varit döende. Jag får be om näringsdropp fast jag inte ätit på flera dagar, jag får be om epilepsimedicin. Och sedan alla dessa besök, gud vad jag älskar er alla, jag vill ju träffa er men hur ska jag kunna schemalägga så att jag själv får andrum? Jag Vet inte hur man tänker längre. Jag bara andas ut när jag får 5 minuter för mig själv. O menar att jag försöker isolera mig, det gör jag inte. Jag försöker upprätta testamenten och allt som ska göras med alex. Sjukhuspersonalen här (läs: Läkarna, sköterskorna har inget med detta att göra) anser tydligen att det bästa vore att jag adopterade bort A. Helt och hållet. Slet honom från sina rötter. Vilka jävla idioter, jag vägrar. Vad har DE med min son att göra? Pratade med soc om detta, soc är på min sida när det gäller a. Vad bisarrt det här är, att planera sin egen död. Jag har till och med planer på min egen begravning. Jag vet till och med vilken präst jag skulle vilja ha. Jag planerar min egen död medan jag är i livet, och hinner inte njuta en sekund av det som är kvar. Jag vet vare sig ut eller in.

Jag är inte så rädd just nu, jag gråter inte, har inte gjort heller sedan läkaren satte sig på sängkanten sådär. Jag går bara på, som en robot. Borde jag sörja? Hur agerar man inför vetskapen om att man när som helst kan dö? Hur agerar man inför att få allt svart på vitt så här?
Sitter ensam på sjukhuset för närvarande och väntar på kvällsmediciner medan jag pumpar ur mig ord efter ord som inte leder någonstans. Tack för alla era kommentarer, blogginlägg - så vackert ni skriver om mig! Jag kan inte svara på dem alla men jag tackar er. Jag läser allt här borta från sjukhuset så fort jag har ork.
Jag ska som sagt flyttas till stockholms sjukhem, jag vet inte mycket om det men jag är bekymrad och rädd. Jag vet nog vad det innebär att flyttas till ett hospice på det sättet, det här är sista anhalten för de som inte kan vårdas hemma. Men jag har er - in i det sista kommer jag att försöka orka. Blogga. Skriva. Eller så dikterar jag för LillaMi eller O, om de vill och kan.

Jag älskar er för att ni lyft mig till att bli något jag alltid velat vara, även om jag inte är så säker på att det är det jag är eller varit egentligen, men varför ifrågasätta när det är betraktaren som bedömer aktören på scenen. Jag älskar er för att ni gör mig till författare. För det är det mitt hjärta alltid velat vara. I den där vindskupan med utsikt över vattnet, i det stora, ljusa huset i trä med det svarta taket, där skulle jag skriva mina böcker medan min man lagade middag, för det var hans dag idag, nästa dag vore det min sak att ordna föda.

Anyway, det kanske inte blir så. Men jag kom till det här livet skrikande, med knutna nävar och sparkande. Man får tamejfan se mig göra samma sak om jag skall ut ur det också.