Klockan är 00:54, jag är trött och jag borde sova. Jag måste upp 07:00 för att få upp barn till skolan.

Men ändå sitter jag här och drar ut på det!!

Finns det någon mer som är som jag?

Jag är hemma om dagarna men jag har ju sonen på 2,5 år som kräver min ständiga närvaro.
Det är leka, äta, vila, leka, byta film på tv’n, leka, äta… osv hela dagarna. Har jag något jag måste göra så springer han efter och gnäller, detta konstanta gnäll, det gnager hål i huvudet på mig!

Sen kommer syrran hem från skolan vid 12:00, och det har ni ju sett hur hon är i tidigare inlägg. Vid 15 tiden kommer bröderna hem, och det ska alltid tjafsas barnen sinsemellan.

Det är liksom full rulle nonstop från 07:00 till 20:00 då vi lägger de två yngsta. De äldre lägger sig vid 21-tiden.
Oftast vaknar Emir igen vid 22-tiden och vägrar somna om, om han inte får ligga i soffan, då kan han slumra till.

Det är vid 21-tiden som jag får sitta ner utan att någon ropar ”mamma”, ”säg till **** han bråkar”, ”mammaaaa jag är klaaaaar”, ”gråt skrik panik” osv osv.

Jag är egentligen en person som trivs riktigt bra i mitt eget sällskap. När jag bodde hemma så tog min mamma mig till bup för hon var orolig att jag var deppig eller liknande. Jag satt alltid hemma och ritade eller lyssnade på musik osv. Men jag var inte deppig, jag trivdes bara sjukt bra med att vara ensam!

Så, en familj med fem barn, man och husdjur är väldigt långt ifrån att vara ensam, haha!!!

Därför NJUTER jag av mina kvällar och jag vill inte lägga mig. För jag vet att i morgon börjar hjulet snurra igen och jag kommer inte få sitta och njuta av tystnaden förrän runt 20-tiden i morgon.

Så, finns det någon mer än jag som njuter av ensamma kvällar och är uppe orimligt sent?
Det kan väl inte bara vara jag? Eller?

Inlägget Är det bara jag? dök först upp på jenzel.se.