Den här Boken har funnits på min att-läsa-lista sen förra sommaren någon gång. Och nu har jag äntligen läst den. Det enda som jag egentligen har att invända emot är att jag önskar att jag vetat om att Hundred okes universumet hängde ihop i en viss ordning även om alla böckerna är standalone berättelser. För jag hade ju läst Jesse’s Girl och i den avslöjas saker om huvudkaraktären i Catching Jordan som liksom avslöjade slutet av den här boken.

Sen märktes ju nybörjar författar misstagen ganska tydligt i den här boken. Ganska många liknande ord som upprepades och lite sådana saker. Men det kanske bara är jag som är petig eftersom jag skriver själv. Men i sin helhet så har hon lyckats pricka in känslorna och jag grät en hel del när jag läste. Ja, jag är en känsloläsare.

Hursomhelst så upprättades min tilltro till Miranda Kenneally av den här boken eftersom jag totalt tappade den efter att ha läst Things I can’t forget. Och sen hoppas jag ju innerligt att Miranda Kenneally har bytt politisk tillhörighet, för jag får krypningar i kroppen av att hon skryter med att hon en gång fått agera armstöd till George W. Bush jr. Inte för att hennes politiska övertygelser speglas i hennes skrivande men i alla fall.

Jag rekommenderar den här boken och om man läser Miranda Kenneallys Hundred okes serie för första gången så börja med den här boken, sen kan man gott och väl läsa Stealing Parker, hoppa över Things I can’t forget och sen läs Racing Savannah och Jesse’s girl. Personligen har jag inte läst Breath Annie, Breath, Stealing Parker eller Defending Taylor eller hennes kommande bok Coming up for air.