Konst eller vetenskap? Faktatexter eller skönlitteratur? Allt handlar egentligen om på vilken abstraktionsnivå man lägger sig. En faktatext kan bara beskriva ett begränsat fenomen, men en skönlitterär text kan vara en abstraktion av hela universum. Jag brukar ta exemplet att Strindbergs dikt Stora Esplanaden säger mer om modernismens framtidstro än långa avhandlingar: Här rivs för att få ljus och luft, är detta ej tillräckligt? Den meningen fångar hela känslan och ger en intuitiv förståelse av hur det kändes att riva det gamla feodala samhället och bygga ett nytt.

Det ironiska är att konsten samtidigt måste sälja sig själv och nå fram genom samtidens mediabrus. Jag lyssnade på Magnus Betnér på Spotify härom dagen. Förr drog svenska komiker ofta fräckisar och folket skrattade hysteriskt. Sextiotalets humor kan fångas i den här lustigheten:

-Jag trodde den skulle vara större, sa flickan.
-För det behöver du väl inte släppa den så den slår i taket?

När Magnus Betnér ska nå fram till dagens blaserade lyssnare måste det handla om att ”kn-lla Astrid Lindgrens döda lik i ögonhålan”. Det är kanske djupsinnigare än det verkar och handlar om hur humorn får allt svårare att vara gränsöverskridande? Och vad ska man göra när även sådant bara bemöts med uttråkade gäspningar? Kanske börja om från början.

När pornografin släpptes fri 1970 var det inte tillräckligt sensationellt med vanlig förökning Efter Ett Tag. Vi fick barnporr, djurporr, sadism och rena abnormiteterna – fenomen som då fortfarande var lagliga. MEN: Efter ett tag tröttnade folk på det också. Djurporrens drottning Bodil Jensen (ej släkt med AJ) blev arbetslös när folk inte längre tände på kombinationen kvinna + häst. Det uppstod någon typ av Nash jämvikt, när för många försökte ta samma genväg samtidigt. På samma sätt försvann intresset för sexklubbar, där folk gjorde ”det” på scenen. (Jaha, dom gör ”det”. So what?) När hemvideon kom såg vi samma sak med videovåldet. Det mesta som hyrdes ut i början handlade om kannibaler och sadistiska mördare, så man måste ha solglasögon, trenchcoat och slokhatt för att gå in i en videobutik Men efter ett tag tröttnade folk och man kunde gå in helt öppet och hyra Casablanca eller Swiss Miss.

.

Och här kommer min punchline: Den här bloggen handlar i princip om att vi väntar på ny musik från Amanda. Hon kan säkert sätta sig ner och göra en jättebra låt en kväll. Problemet är att hon inte ska sjunga den för några kompisar, den ska klättra på listorna, dra in pengar på Spotify och visslas av varje springgrabbs mun. ”Nam-nam för Nekrofiler” skulle säkert ge en del rubriker, men till priset av att förstöra hennes varumärke som creddig konstnär. Det här är vardagen för Amanda och hennes skivbolag, men vi fans behöver kanske en påminnelse när vi får vänta eller utgivningen av ett album skjuts upp.

Morsning.

.

P.S.

Musik är en färskvara. Det som fungerade igår kan vara pinsamt ute idag. Det mesta som gjordes på 80-talet är bara genant idag, men Billie Holliday, Bessie Smith och Big Mama Thornton är precis lika inne som alltid. Man kan förstås fråga sig varför det är så, vad det är som skapar odödlig konst.

D.S.

Hem