I senmoderniteten (stavningskontrollen kan inte det ordet, skandal!), i senmoderniteten (som började omkring 1993 och slog ut i full blom kring millennieskiftet), i senmoderniteten gäller det att vara om sig och kring sig. Man får inte länge ett arbete på arbetsförmedlingen och en bostad på bostadsförmedlingen. (För många är det nog ofattbart att man någonsin har fått det!) Man måste bygga varumärke, sälja sig själv och skaffa sig det man vill ha. Man måste, kort sagt, använda sina medvetna, genomtänkta, personliga val för att välja samma sak som alla andra.
Related Articles
Så fel att det är rätt
Eller så kan man göra som jag och ha en Nokia 3310 (med original läderhölster) när alla andra har smartphones. När alla andra har bärbara vinylspelare har Amanda en bärbar kassettbandspelare. Mono. Helt fel och därför helt rätt. Jag har en tjock-tv med VHS också. Men jag måste erkänna att jag har en dator med bluerayspelare och full HD. Man måste leva i världen som den ser ut och få filmer kommer på VHS nuförtiden. Men i alla fall, min poäng är att det alltid finns två ytterlighetslägen som kan vara coola. Först med det senaste eller så ute att man är inne.
Det här är (i princip) den sista fanbloggen och just därför tycker jag det är supercoolt att fortsätta driva den. Eller åtminstone coolare än när varenda idiot hade en fanblogg och en sådan var helt rätt.
.
Med nördigheten som tröst
För många är nördigheten blåbärssoppan i senmodernitetens ratrace efter coolheten. Genom att bli expert på något tillräckligt smalt (som reservkraftsaggregat från kalla kriget) kan man bli cool – åtminstone inom den avgränsade subkulturen av likasinnade. När vi hade en värnpliktsarmé talade man mycket om stridspittar (ett nedsättande ord för folk som gillade det militära ), men ordet MÖP (Militärt Överintresserad Person) var okänt. När alla män hade personlig erfarenhet av Olles Brorsa och Snuskburken var det poänglöst att vara expert på sådant. Idag är en MÖP kvalificerad för beteckningen nörd, med allt vad detta innebär.
En nörd får gärna ha tjocka brillor och många pennor i bröstfickan, men enbart dessa attribut gör inte någon till nörd. Det är smalheten och entusiasmen när det gäller val av intresse som är avgörande. Därför kan man knappast vara fotbollsnörd. Eller det kanske man kan, om man vet allt om polsk fotboll på 1960-talet. Det är fullt möjligt att nörda in på Den Världsomspännande Väven, men då måste intresset rikta sig mot dom små, små detaljerna och man måste behärska dessa till fulländning. Att kunna surfa och facebooka är inte nördigt och varken inne eller ute. Sådan kunskap är bara totalt ointressant, man kan inte presentera sig som ”kan surfa och använda facebook”. Eller det kanske man kan, men då måste det vara djupt ironiskt ungefär som när Fleksnes beskrev sina fritidsintressen som ”blodgivare”.
.
Den känslokalla humorn
Därmed är vi inne på den känslokalla humorn. Att vara ironisk utan att någon förstår det är fruktansvärt genant för alla – utom möjligen för den som skadeglatt håller masken och kollar in omgivningens reaktioner. Här har vi det humorlösa skämtet, den ursprungliga betydelsen av ordet trolla. Trollet vill inte bli omtyckt eller få folk att skratta, bara se hur långt man kan driva något innan folk inser att man trollar dem och blir förbannade. När det begav sig hade jag många genuina troll i mina bloggars kommentarsfält. Det gick så långt att jag konstruerade ett trollfilter som byggde på vitlistor med kända kommentatorer, svartlistade ip-adresser, svartlistade sökord och diverse annat. Nu är dessa filter lika nödvändiga för en bloggare som en cykel för en fisk. Trollen har flyttat till Facebook där dom har en stor publik att irritera.
Att gå ut med konstiga kläder för att ligga ett steg före när folk kommenterar är en form av trollning IRL. Själv klädde jag mig extremt ”bonnigt” när jag skulle gå ut i en medelstor svensk stad. Efter ett tag skrek en förbipasserande cyklist ”bonde” efter mig och det var rätt kul. Men för att släppa in mig på krogen krävde dörrvakten att jag tog av mig vissa attribut. Han var ju proffs och kunde se att jag trollade. Ändå gav han mig en chans och därmed var skämtet över.
.
.
Så inne att ingen förstår att man är det
Jag ramlade på den mest revolutionerande trenden sedan skivat bröd hösten 2014 och fortfarande är det nästan ingen som fattar något om man försöker förklara. I videon ovan (också från hösten 2014) försöker edX visa vad revolutionen handlar om. Jag vet ärligt talat inte hur många som får en aha-upplevelse av videon ifråga. Det tar tid att vänja sig vid ett helt nytt paradigm, som ställer allt vi trodde vi visste på huvudet.
Det är inga chemtrail-nördar som håller på med det här. Vintern 2016 hoppade Karolinska Fucking Institutet på tåget. Harvard och Stanford började för sådär tre år sedan. Oxford, MIT och Johns Hopkins är också med på banan.
Ja, jag talar naturligtvis om Open Knowledge, inklusive MOOC och Flipped Classes. Just nu går jag två kurser på Harvard. En i cellbiologi med särskild inriktning på mitokondrier och en i neurofysiologi. Den mest avancerade kursen inom det senare ämnet har varningen: Vi rekommenderar starkt att du är läkare och beredd att lägga ner minst 20-30 timmar i veckan om du ska ta den här kursen. Så the sky is the limit när det gäller hur mycket kunskap det går att få på det här sättet.
Därmed är jag så inne att ingen fattar någonting – eller tror folk kanske att jag driver med dem?
Hur som helst: Kom ihåg var du läste det först.
.
,
Bonusföreläsning: Skolans kris och vad man kan göra åt den. Lysande, men tyvärr kommer svenska politiker att lyssna lika lite på det här som på nyheten att Open Knowledge håller på att revolutionera världen. I en annan föreläsning berättar Sir Ken Robinson att han intervjuade Sir Paul McCartney. Han frågade Paul om han gillade musiken i skolan. Nej, sade Paul. En helt vanlig musiklärare i Liverpool hade alltså halva The Beatles, 1900-talets största musikgrupp, i sin klass. Trodde han att Paul och George hade talang för musik? Nej, svarade Paul.
Homeg
