På sådana dagar som den här förstår jag åter en gång att det i slutändan bara är det här bandets musik som hindrar mig från att skära upp mina handleder eller ta en överdos av någonting, vad som helst, bara det tar mig äntligen härifrån. Ingen sa att det skulle bli lätt, nej, men var finns den där Lilla, lilla strimman av hopp mitt i allt vidrigt?  Jag ser verkligen ingenting längre förutom musiken som är min enda livlina.