Den store detektiven Pikachu och hans partner Tim Goodman är tillbaka för ännu ett mysterium i flera lager. Juvelrån, konspirationer och bortförda Pokémons samlas för att bilda ett trassligt nät som duon och deras vänner måste reda ut om de ska rädda dagen i Detective Pikachu Returns, utvecklad av Creatures Inc. och publicerad av Nintendo.
Berättelsen om detta spel är fylld med upp- och nedgångar. Även om de flesta större beats träffar bra, särskilt med tanke på att det var tydligt skrivet för en yngre publik, kan det ibland vara tråkigt att komma till dessa beats. Många extra steg är ofta skiktade mellan början av ett problem och dess lösning, vilket i allmänhet gör lite mer än att öka spelets körtid. Detta tynger var och en av spelets fyra primära berättelsebågar till en punkt där, oavsett hur väl hanterade slutsatserna var, när spelaren kommer fram till dem de bara vill att de ska vara över. I kombination med onödiga berättelsesegways som tynger ner berättelsen, nystas mysterierna ofta upp dåligt i Detective Pikachu Returns.
Den största frustrationen kommer i hur ofta och tydligt spelet lägger ut vad som kommer att bli slutresultatet av en kedja av minipussel som spelaren ombeds lösa i början av sekvensen. Att kunna se var du kommer att hamna men ändå behöva gå igenom flera pussel som är så enkla att de knappt kvalificerar sig som pussel är bara försvårande. Om spelet lyckades dölja en sekvenss slutsats bättre, skulle pusslen åtminstone dra nytta av nyfikenheten på vart allt leder. Ofta berövad denna lockelse att fortsätta, lämnas spelaren ofta med lite att tänka på annat än hur uppenbar varje utmaning är.
Medan “pusslen” ger lite underhållning mycket av tiden, värre är de ofta utökade utredningssekvenserna. Dessa ögonblick presenteras som utmaningar som ger spelaren i uppdrag att samla ledtrådar genom observationer och prata med vittnen, följt av ett ögonblick där spelaren ombeds välja ett av flera möjliga svar på vilket plotelement duon än försöker lösa.

Att hitta ledtrådar är aldrig något mer än att bara gå runt ett utrymme och vänta på att utredningsuppmaningen ska dyka upp. När det väl gör det levererar en knapptryckning det element som spelaren har snubblat över, tillsammans med några korta kommentarer från karaktärerna. Även om detta är bra i små doser, tillåter inte mängden av det i spelet mekanikern att hålla upp.
Att prata med vittnen kan vara ännu värre. När man pratar med karaktärer finns det ofta flera olika dialogalternativ som spelaren kan välja mellan. Även om bara en kan spela roll, gillar spelet ofta att kräva att spelaren läser igenom alla alternativ innan de ger dem möjlighet att avsluta interaktionen. Denna påtvingade utforskning av sidokaraktärsbakgrunder eller luddinformation om världen är irriterande och åstadkommer inte mycket annat än att ytterligare frustrera spelaren när deras tid känns bortkastad.
De roliga interaktionerna mellan huvudrollerna ger en viss lättnad från spelets döende. Pikachu och Tim ger en underhållande kärnduo för berättelsen, medan den omgivande skådespelaren av både människor och Pokémon lyckas leverera sin egen egendomlighet till berättelsen som hjälper till att hålla igång lite roligt under hela processen. Pokémons bedårande värld väcks till liv med massor av roliga interaktioner mellan spelaren och de populära varelser som fans har älskat i flera år. Medan de flesta av dessa varelser fungerar som enkla fönsterputsar för äventyret, gör en mängd olika karaktärer cameos när de slår sig ihop med Pikachu vid olika punkter i berättelsen. Dessa ögonblick är ofta höjdpunkten i spelet, eftersom varje nytt djur ger en ny förmåga som tillfälligt fräschar upp spelet, samtidigt som det ger söta ögonblick med spelets namne stjärna.
Världens charm väcks ytterligare till liv genom spelets visuella presentation. Spelets hemmaområde Ryme City känns levande och roligt. Gatorna är alltid ljusa, med massor av välbekanta karaktärer som fräser omkring. Många av dem är beredda att erbjuda spelarna sidoaktiviteter att delta i om de vill spendera ännu mer tid i spelet.
Detta sidoinnehåll är helt valfritt och ger inga som helst spelfördelar. Uppgifterna sträcker sig från att hämta förlorade Pokémon till att svara på frågesporter. Även om ingen är hemsk, erbjuder de lite förutom att öka spelets körtid och ge en ursäkt för att prata med fler av de ikoniska fickmonstren.
När det är som bäst levererar detektiv Pikachu Returns charmen och sötheten som alltid har varit kännetecknen för Pokémon-serien. Men alltför ofta lyckas den inte nå dessa höjder tack vare ytlig gameplay, en uppsvälld historia och repetitiva uppdrag som känns lacklustiga, oavsett vilken åldersdemografi de riktar sig till.
Detective Pikachu Returns är tillgänglig nu på Nintendo Switch.
Inlägget Recension: ‘Detective Pikachu Returns’ lyckas leverera lite charm (switch) dök upp först på But Why Tho?.

The post Recension: “Detective Pikachu Returns” lyckas leverera lite charm (switch) appeared first on Teknik- och underhållningsnyheter, recensioner, erbjudanden och hur.