Med tanke på ökningen av whodunit-filmer under de senaste åren, börjar det bli ett krav att vara uppfinningsrik för att sticka ut, särskilt med den höga standard som Rian Johnson etablerat med Knives Out. Vissa filmer, som Medusa Deluxe och A Haunting in Venice, uppnådde detta tack vare sin estetik respektive användning av skräckbeats. Detta är inte fallet med J.M. Craviotos A Deadly Invitation, ett mexikanskt bidrag i subgenren som inte erbjuder annat än är tillräckligt underhållande för en lat söndagsklocka.
Berättelsen är anpassad från Carmen Posadas Invitación a un Asesinato-roman och följer Agatha (Regina Blandón), programledaren för en berömd podcast om äkta kriminalitet som får en mystisk inbjudan från sin rika halvsyster Olivia (Maribel Verdú) för en weekendresa på en lyxyacht. Inbjudna till detta möte är en handfull av Olivias bekanta: hennes rike ex-man Carlos (Pedro Damián), hennes ex-pojkvän skådespelaren Cary (Manolo Cardona), charmiga läkaren Figue (José María de Tavira), tidigare vännen Sonia (Stephanie Cayo) och het yogalärare Naram (Aarón Díaz).
Som du kanske föreställer dig drabbar gruppen snart en tragedi när Olivia verkar död mitt i natten. Nu, med alla inlåsta i Olivias herrgård och utan mobiltelefontjänst, är det upp till Agatha att hitta mördaren innan en oduglig polis kommer tillbaka och avbryter hennes forskning.
Som jag nämnde tidigare, uppfinner A Deadly Invitation inte hjulet på nytt. Det här är en enkel whodunit där en detektivliknande figur förhör de misstänkta och letar efter ledtrådar i herrgården medan ett generiskt mysterium spelas i bakgrunden. Heck, till och med Regina Blandón imiterar Sherlock Holmes klassiska gester (med hennes glasögon istället för pipa) då och då.

Det finns ett tydligt försök att imitera stämningen i Knives Out, men J.M. Craviotos regi är ganska intetsägande. Han utnyttjar inte inställningen och filmografin används sällan för att engagera eller lyfta fram ett narrativt beat. Det snabba tempot kan hålla dig underhållen, men det ger dig inte tid att engagera dig i mysteriet och bilda dina egna slutsatser ordentligt.
Om det inte vore för det faktum att Invitación a un Asesinato publicerades 2010, kanske du trodde att upplägget var en Knives Out: Glass Onion ripoff. Manuset är inte en ledstjärna för originalitet och förutom dess språk finns det inget som skiljer det från andra whodunits. Dess svaga ansträngning att ta itu med sociala frågor försvinner snart och sättet som Agatha perfekt kan förklara bakgrunden till en karaktär med ett par små ledtrådar är ganska skrattretande.
Med allt detta sagt är mysteriet i sig tillräckligt intressant för att skådespelarna ska kunna lyfta det även när deras karaktärer är så grundläggande. Pedro Damián är avskyvärd som en rik ex-make, Aaron Díaz erbjuder en känslig framställningsnyckel för att förbise hur absurd bågen av hans karaktär är, och både José María de Tavira och Manolo Cardona är förtjusande; du vill att deras karaktär ska vara oskyldig. Maribel Verdús melodramatiska vändning är rolig och man får en känsla av att filmen hade varit bättre om Cravioto hade följt efter och vridit upp allt till 11.
En dödlig inbjudan är bra. Med en speltid på 92 minuter, en klassisk uppsättning och välbekanta karaktärer, kommer Netflix-användare och tillfälliga fans av whodunit-genren som letar efter något lätt att lätt sluka den här filmen. Det är en trevlig och oförarglig klocka som trots sin brist på originalitet sällan sätter foten fel. Men om du vill att ett svårare mysterium ska lösas måste du hitta det någon annanstans eftersom det inte finns mycket av ett fall i den här.
A Deadly Invitation streamas nu, exklusivt på Netflix.
Inlägget REVIEW: ‘A Deadly Invitation’ Is Just Fine dök upp först på But Why Tho?.

The post RECENSION: “A Deadly Invitation” är bara bra appeared first on Teknik- och underhållningsnyheter, recensioner, erbjudanden och hur.