“Jag vet att det här låter konstigt, men det här albumet var lätt att göra”, säger artisten, producenten och DJ James Blake om sitt sjätte studioalbum Playing Robots Into Heaven, som släpptes idag (8 september). “Det är som att jag fortsätter där jag slutade för flera år sedan.”

Albumet är verkligen en återgång till Blakes rötter, tillbaka när han var den fantastiska polymaten på Londons dansscen i slutet av mitten och början av 10-talet. Blake var då känd för att skapa musik som kombinerade tidiga dubstep, soulsamplingar och utdrag av sitt eget kusliga vibrato, och han steg snabbt upp som en underjordisk sensation. “Det var förmodligen sista gången jag DJ:ade på ett ställe regelbundet”, säger Blake, som snart nog turnerade i Europa.

Hela tiden finslipade han sina färdigheter som låtskrivare och såg till storheter som Joni Mitchell som en North Star för att skriva låtar med tydligare hooks och mer konventionella strukturer, men fortfarande i linje med sin signaturstil. Från sitt första album James Blake (2011) till hans femte Friends That Break Your Heart (2021) gled Blake längre bort från det avantgardistiska sound som han en gång gjorde i sitt sovrum till låtar som hämtade mer inspiration från pop- och rapmusik. Hans senare skivor – tillsammans med samarbeten med Beyonce, Travis Scott och Frank Ocean – gjorde Blake till en mer mainstream-stjärna.

Med 2021:s Friends That Break Your Heart säger Blake att han nådde “höjdpunkten av mitt låtskrivande” på enastående låt “Say What You Will”. “När jag skrev den låten sa jag till mig själv,” Jag är klar. Jag behöver inte göra det här längre.’ Jag kände att jag hade skrivit en låt som äntligen filtrerade mina influenser och skapade min egen version av vad en idealisk låt skulle vara.” Det var ett av de sista låtarna som skrevs för projektet, och ett som gav honom utrymme att göra Playing Robots Into Heaven till det atypiska uppföljningsalbum det skulle bli.

Blake säger att mycket av Playing Robots skrevs samtidigt som hans senaste album. Men till en början var låtarna som skulle bli det nya albumets bärande nyckel, som “Fall Back” och “Big Hammer”, bara “modulära jams” säger han – idéer som han skulle bråka med när han spelade sin imponerande samling synthesizers. “Eftersom det här inte var mitt huvudfokus vid den tiden, var jag inte säker på om jag någonsin skulle lägga ut något av det. Det kändes som att det här definitivt var en vänstersväng”, tillägger han.

Han krediterar sin långvariga partner – skådespelerskan, programledaren och musikaliska samarbetspartnern Jameela Jamil – som en av de främsta anledningarna till att han bestämde sig för att ta de mer eklektiska, dansbaserade verken han lekte med på större allvar. “När hon kom till mina shower berättade hon alltid för mig att hennes favoritögonblick var låtar som “Voyeur” [från 2013 års Overgrown] eller “Stop What You’re Doing” [en engångsföreteelse från 2009], säger han, båda som blir mer elektroniska. “Hon uppmuntrade mig att släppa loss lite och sa att många av mina långvariga fans kanske skulle vilja höra den sidan av mig igen.”

Och ändå var han väl medveten om att den här så kallade vänstersvängen – även om det är en återgång till det som startade hans karriär från första början – kunde vara skrämmande för hans nyare fans som upptäckte honom från nyare hits som den Grammy-vinnande “King’s Dead” med Kendrick Lamar, Future och Jay Rock eller “Forward” med Beyonce. “Jag vet inte när det blev en risk för mig [att göra en dansskiva,] men jag antar att det är en slags risk”, säger han.

Men ännu viktigare, Hans Nya Album tillät honom att bara ha kul. “Jag tillbringade så mycket tid med att försöka lära mig att skriva låtar genom åren, men här behövde jag inte göra det”, säger han. “Jag behövde inte lära mig någonting. Jag gick precis ut och gjorde musik som jag visste skulle vara cool på en klubb.”

En avgörande skillnad för Playing Robots Into Heaven är den sparsamma användningen av Blakes varumärkesröst, som är mindre av en samlingspunkt och mer av ett instrument för honom att mixtra med som producent. Han säger att hans “minimala inställning till texter” och röst på skivan är en del av hur projektet utmärks som en sann dansmusik. “Jag tror att sång används i dansmusik skiljer sig från hur de används i pop, men skärningspunkten mellan dessa stilar är upprepning”, säger han. ”Ju mer cerebral texterna är, desto längre från dansmusiken kommer den. När du faktiskt är på dansgolvet vill du inte behöva packa upp något. Du vill ha en refräng som känns bra.”

Ändå kan lyssnare hitta djupa lyriska ögonblick i Playing Robots Into Heaven. Ta “Loading”, albumets andra singel, som upprepar frasen “vart jag än går / jag är bara så bra som mitt sinne / som bara är bra om du är min.” Det hackas sedan och sätts ihop igen genom hela spåret, vilket gör att det känns lika mycket som en buddhistisk meditation som det är en dansgolvssång.

Blake har i flera månader testat sitt nya material genom en serie små klubbshower i Los Angeles som heter CMYK (ett samtal tillbaka till hans låt från 2011 med samma namn) där Blake återskapar atmosfären från sina tidiga dagar – och släpper stjärnstatus han har förtjänat under åren sedan. “Det här albumet var mestadels A&Red av publiken på CMYK,” säger han. “Jag testade verkligen det här materialet.” Det är något han inte har gjort tidigare, men en process han kände skulle passa hans första riktiga dansalbum på ungefär ett decennium.

“När du är en del av en vanlig scen är det väldigt lätt att visualisera var och vem du gör musik för”, säger Blake. “Det är vad CMYK handlar om, att föra den andan av dansgolv från alla mina influenser tillbaka förr i tiden till folkmassorna nu.”

“Jag tror inte att reglerna har förändrats så mycket när det kommer till dansmusik”, fortsätter han. “Det är ganska universellt: vad får människor att röra sig? Det är vad jag vill göra.”

The post Varför James Blake säger att hans nya album är en återgång till formen: “It’s Picking Up Where I Left Off” appeared first on Teknik- och underhållningsnyheter, recensioner, erbjudanden och hur.