Get Even More Visitors To Your Blog, Upgrade To A Business Listing >>

Den omöjliga ekvationen: kan man tänka positivt utan "flum"

Tags: aumlr

Jag är inte religös, jag ägnar mig inte åt att tro. Jag gillar verkligheten, det som man kan ta på, ändra, förändra. Jag har större delen av mitt vuxenliv tagit avstånd ifrån min barndoms andlighet. Båda mina föräldrar tror på någon form av reinkarnation och karma fast på varsitt sätt som inte är troget någon egentlig religion. De lägger till och drar ifrån tills det passar dem och jag har alltid upplevt att de gömmer sig lite bakom sin lapptäcks-tro och låter den motivera beslut och handlingar.
Jag har aldrig gillat det, det har för mig känts som verklighetsflykt och "flum". Jag testade mer styrd religion när jag valde att konfirmera mig men inte heller det tilltalade mig. Jag vet inte om det finns något större där ute eller inte, sanningen är att det inte spelar någon roll för mig. I min värld handlar det om att kunna se sin spegelbild och vara stolt över den man är och det man gör. Jag kan stå för mitt liv och mina handlingar oavsett om det blir skärseld, nytt liv eller bara mörkt. Vilket av dem är ointressant.

Jag är socialkonstruktivs, jag tror vi blir dem vi är på grund av uppfostran, upplevelser, observationer och erfarenheter. Små som stora formas vi. Folk brukar titta på mig och undra om jag verkligen tror att det är 100% social konstruktion. Återigen är jag ointresserad av att tro. Jag lever och agerar som om det var 100%, att alla har samma möjligheter, samma förutsättningar inom sig även om de har utvecklats åt olika håll. Better safe then sorry, jag tänker inte trycka ned någon pga teorier om vad som är naturligt. Jag tror på alla, jag ser gränserna som utmaningar inte begränsningar.

Men mitt i detta avståndstagande från flum, själavård och tro så är det ibland svårt att hitta motivation, avslappning och driv. Jag har så mycket stress i mitt liv och jag har så svårt att hantera den. Jag försöker påtala problem för att de ska lösas men lösningar känns allt för ofta låååångt borta. Jag tar på mig för mycket och kan inte släppa jobb när jag går hem.

Om och om igen hör jag samma fras "tänk positivt" i olika versioner. Allt från "fokusera på det positiva" till "om du tänker att det kan hända så gör det kanske det" osv. Men hur i hela friden ställer man sig och tittar på kaos och tänker positivt? Och även om man väljer den positiva inställningen "jag kan fixa detta", hur länge rullar man likt Sisyfos upp stenen för kullen och ser den ramla ned innan man får slut på optimistiska platityder? Vänder man sig till tips och trix är de alla genomsyrade av det flum som jag tar avstånd ifrån. Tänka positivt hänger ihop med snack om karma, universum och "tankens kraft". Efter att ha växt upp i ett hus fyllt av böcker om att "tänka sig rik" eller "tänka sig framgångsrik" så får alla sånna tankebanor mig att sparka bakut. Förra julen fick jag boken hemligheten i julklapp, en hel jävla bok om att tänka "rätt" för att nå sina mål. Personligen vill jag hellre lägga min energi på att skapa världen jag vill ha än att låtsas att den redan finns och hoppas att osynliga pusselbitar ska falla på plats.

Så nu är frågan: finns det ett positivt tänkande bortom flummet och kan jag få det utan andligt mumbo-joumbo på köpet? Jag vill inte få en ny världsåskådning, jag vill bara slippa klumpen i min mage... Kan jag slippa mitt eget gnäll utan att börja med yoga, meditation eller floating?

Sen tänker jag att det kanske inte är mig det är fel på. Men det är ju inte positivt tänkande...



Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama

Bookmark and Share


This post first appeared on Tiarafeministen Linnéa, please read the originial post: here

Share the post

Den omöjliga ekvationen: kan man tänka positivt utan "flum"

×

Subscribe to Tiarafeministen Linnéa

Get updates delivered right to your inbox!

Thank you for your subscription

×