På SvD Brännpunkt skriver Jessica Rozencrantz om hur hon absolut inte vill bli inkvoterad. Personligen säger jag gärna tvärt om: kvotera in mig nu!

Att vara kvinna och vilja göra karriär är en väg av gropar. Vi kämpar ständigt för att visa att vi är bra nog, lika bra. Vi gör det ofta genom att vara bättre, jobba mer och hårdare. Om och om igen sliter vi ut oss och ser våra manliga kollegor befodras före oss, högre än oss medan vi bankar huvudet mot glastaket och visar hur duktiga vi är tills vi går in i väggen.

Ett fåtal kvinnor kommer visserligen in. Vissa av dem som direkt resultat av deras kompetens men vissa också för att fungera som gatekeepers, som symboler för att kvinnor visst kan få komma in. Det är en kompetensfråga säger man till alla duktiga fröknar där ute. Och vi sliter ännu hårdare, vi kraschar ännu hårdare.

Då de flesta av oss är eniga om att kvinnor och män är lika kompetenta så kan vi konstatera att det inte är kompetensen som är problemet. Problemet är att det redan finns en kvotering som pågår i det fördolda, en kvotering av män. Vi ser det, vi känner det, varför inte erkänna det.
Kanske är det bästa sättet att krossa strukturer att omöjliggöra dem? Om vi har kvotering finns det ingen väg runt det.

Jag är trött på att bli bortsållad på grund av mitt kön, kvotera för all del in mig, jag lovar att jag förtjänar platsen!


Bli en feminist supporter Bli medlem i feministisktinitiativ, endast 30-300krVisst är det intressant? Blogarama