Att läsa tidningars försök att tolka (och helst såga) Sociala Medier är något alldeles speciellt. I flertalet fall är det nästan omöjligt att låta bli att dra lite grann på smilbanden åt de tafatta försöken.

Senaste smilbandsstimulerande försök kommer från Katrineholms kuriren, där Inger Fredriksson på ledarplats funderar kring Kommunchefens twittrande (hans Twitter-konto hittar du här). Att jag genom vårt företag Penseo inte är helt odelaktig i strategin kring Sociala medier i just Katrineholm kanske ska skrivas i förväg. Ett litet caveat emptor, just for the records, det finstilta.

Inger, och det måste tillerkännas, totalsågar inte sociala medier i sin ledare rakt av, utan hon resonerar kring användningen. Grundtonen däremot är inte svår att läsa ur: det där med att kommunen (och kommunchefen) använder sociala media i den utsträckningen de gör, ja, liiiiite konstigt är det allt.

Diskussionen känns igen. Den tycks återkomma vid varje ny innovation som har förmåga att förändra världen vi lever i på ett mer än marginellt sätt.

Tryckpressen kom, kritiserades och förbjöds till och med i ett antal länder av de dåvarande makthavarna. Den var farlig.

Samma sak hände, när telefonen kom. Man varnade för att den skulle missbrukas. Framförallt fanns det ju en risk att kvinnor och bönder skulle föra oviktiga samtal, Gud bevare. ¹⁾Claude Fischer: America Calling: A Social History of the Telephone to 1940, 1992; En fundering som inte alls ligger långt ifrån Ingers fundering:

Vill vi verkligen veta vad en kommunchef gör? Vill vi kanske inte hellre veta vad han inte gör?

Nej precis. Det kanske är oviktigt. Precis som kvinnors och bönders samtal över telefon — samtal som även Inger tar upp:

Det kan vara klokt att ibland vara avkopplad, istället för uppkopplad, och fundera en stund om det inte finns någon i din närhet som skulle bli glad över ett besök eller ett gammaldags telefonsamtal.

Mänsklig vardagskontakt kan inte ersättas av informationsteknologi […]. Vi vill vara i det verkliga livet, hur overkligt det än må te sig stundtals. Lika overkligt som Kvällstwitter i Stadsparken i Katrineholm.

Informationsteknologi kan (eller bör) inte ersätta mellanmänsklig kontakt. Det som ledarskribenten (och andra som inte tillhör gruppen ”digitala urinvånare”) tycks ha svårt att se är dock att det inte behöver vara antingen eller: det oviktiga som någon gång utgjorde ett telefonsamtal (och som idag anses vara viktig mellanmänskligt utbyte), detta oviktiga ersätts för en allt växande grupp människor delvis med det lika oviktiga som vi gör på den sociala webben. — Eller är det en slump att vi i den ”virtuella världen” huvudsakligen interagerar med personer som vi har en relation till även i ”köttvärlden”? ²⁾se till exempel AnnBritt Enochsson, ”Ett annat sätt att umgås — yngre tonåringar i virtuella gemenskaper.” Tidskrift för lärarutbildning och forskning (1), 81-99, 2005;.

Med meningen ”Vi vill vara i det verkliga livet” visar Inger att hon missar en av huvudpoängen med sociala medier: skillnaden mellan det ”verkliga livet” och det ”virtuella livet” suddas ut, långsamt men säkert: för allt fler är ”det virtuella livet” lika virtuellt och lika overkligt som telefonen eller SMS. Facebook är inte en ersättning för det ”verkliga”, det är en del av det.

(Vilket för övrigt är en anledning för att jag och många andra med mig försöker bryta den negativa avgränsningen genom att konsekvent använda det något nedvärderande ordet ”köttvärlden” för att beteckna det som Inger kallar för ”det verkliga livet”).

.

Sociala medier har kommit för att stanna. Att jag återvunnit kontakt med många gamla vänner och bekanta via Facebook är inget som särskiljer mig eller mina gamla bekanta. — Men när jag tittar på min mobiltelefon som kör en ännu ej allmän tillgänglig förhandsversion av Googles operativsystem ”Android” kan jag få en aning om hur långt det här kan komma åt gå: när någon ringer upp mig ser jag inte endast telefonnumret av uppringaren eller kanske namnet och en liten bild ifall jag redan lagt in personen i telefonboken. — Nej, telefonen är ”heluppkopplad” och gör lite mer än så: Den visar mig direkt personens senaste förehavanden på t.ex. Facebook eller Twitter. Innan jag ens hunnit svara får jag en snabb överblick över vad personen ansett vara tillräckligt viktigt att skriva om (under förutsättning att jag är vän med personen på Facebook eller Twitter). — Och även när ingen ringer så är informationen om vad mina vänner har för sig, där ute, i den där ”verkliga världen”, endast en knapptryckning borta. Bilder av den där ”verkliga världen” som mina vänner laddar upp visas automatiskt. De jag verkligen litar på kan se exakt var jag befinner mig, i den där ”verkliga världen” — för att snabbt kunna sammanstråla för en fika. Även det i så fall i den där ”verkliga världen”.

Att jag som nörd får en digital orgasm av en sådan helhetsintegration är en sak. Men när man tittar på t.ex. Google Trends och jämför Aftonbladet och Facebook är det inte svårt att inse att jag nog inte är helt ensam: Statistiken över användning av olika webbplatser kunde inte vara tydligare: Facebook som ledande socialt nätverk i Sverige har gått om Aftonbladet.se för i runda slängar ett år sedan.

Om man dessutom tittar på ålders- och könsfördelningen av Facebookanvändarna, finns det trovärdiga uträkningar som pekar på att kanske uppemot 95% av alla 19-20 åriga kvinnor/tjejer/damer i Sverige använder Facebook. ³⁾en bra statistisk genomgång, om än med en del antaganden och mjuka siffror, hittar du bl.a. hos Simon Sundén

— Kanske finns dem där för att föra helt oviktiga samtal.

För kommuner och alla andra offentliga verksamheter är det viktigt att föra en dialog med medborgarna. Och — överraskande nog: den bästa platsen att föra en dialog på är just den platsen där medborgarna finns. En del av dessa hittar vi på torget. En del når man genom gammelmedia — och en allt växande skara finns just på den sociala webben. Dagligen.

Att kommuner och andra offentliga organ bör vara del av det samhället vi lever i — ja, för mig är det en förutsättning för ett fungerande samhälle, oavsett om det är köttvärlden eller den digitala världen. Det enda rimliga är därför enligt mitt tycke att dessa offentliga organ aktivt deltar även i det vi idag kallar för sociala medier. — Inte nog med det: även kommuner, kommunchefer och andra offentliga organ behöver lära sig att använda dessa nya kommunikationsmedel på det sätt som alla andra använder dem på. Om det innebär att ibland även behöva småprata om ”oviktiga ting” för att det helt enkelt är något som kan hjälpa att få igång samtal inom konversationsmedia — so be it.

Sociala medier har kommit för att stanna, vad vi än tycker om den utvecklingen.

När tidningar och andra gammelmedier börjar acceptera det faktum kan vi kanske börja diskutera långt viktigare frågor: t.ex. hur sociala medier kommer att förändra våra samhällen. Det skulle det finnas gott om att diskutera: fördelarna till exempel, såsom ökad insyn, transparans och delaktighet.

— Eller varför inte nackdelarna som t.ex. en risk att förflytta fokus från de för demokratin så viktiga sakfrågor till personen (populism here we come)

— Eller kanske även mer neutrala frågor som t.ex. huruvida nationalstatens interna demokrati kan, som i fallet Obama, påverkas av reaktioner inom sociala medier utanför nationalstaten.

I och med att gammelmedia fortfarande skjuter sig in på sociala mediers varande eller icke-varande förs dylika diskussioner främst på akademisk nivå och endast av oss som redan idag är aktiva medborgare av den digitala världen. — Ett problem som i sig skulle vara värt att uppmärksamma…