I efterskalven av terrordåden i Norge förs många diskussioner — och samtalen börjar rikta sig in på mer grundläggande politiska och demokratiska frågor. Som jag diskuterade igår, finns det krafter som ser lösningen i att begränsa (den anonyma) yttrandefriheten. Några andra händelser belyser något som är närbesläktad men ändock väldigt olika. Något som jag anser vara ytterst viktigt, både ur ett politiskt och ett ”sociala media” perspektiv: Förhållandet mellan politiska åsikter och ”lämplighet” som anställd inom den offentliga sektorn.

Den ena händelsen, som mig veterligen mest belysts i Dalarna, är en kommunanställds uttalanden i samband med terrordåden, bland andra ”Jag fäller ingen tår över att röda människor har dött”.

En annan, mycket omdiskuterad händelse, är SD-politikern Erik Hellsborn, som beskyllde ”islamiseringen” och ”massinvandringen” för att ligga bakom terrorattackerna.

Jag är kluven som sällan. Inte för att jag tycker att någon av ovanstående har ens en tillstymmelse av rätt — utan ur en helt annan synvinkel.

Hur ska vi se på den traditionella uppdelningen mellan privat, personligt och professionellt, när det tillkommer en politiskt dimension — och när uttalanden dessutom fälls av personer som är förpliktade till politisk neutralitet (som den kommunanställde på grund av sin tjänst och SD-politikern eftersom han bl.a. är nämndeman i en migrationsdomstol).

När jag håller föreläsningar, brukar jag gärna påpeka, att distinktionen mellan våra olika roller uteslutande är ett samhälleligt och sociologiskt kunstrukt, betingat av den industriella revolutionens särdrag. Något enklare: innan industraliseringen fanns inte uppdelningen. Den tillkom när vi människor behövde ”gå till jobbet”, eftersom fabrikens maskiner inte lämpligen kunde ställas upp i varje arbetares vardagsrum. Ju mobilare våra liv nu blir, tack vare surfplattor, smartphones och bärbara datorer, desto mindre nödvändigt är det, att ur ett sociologiskt perspektiv hålla fast vid uppdelningen — och desto tydligare kan vi redan i dag se tecken på att distinktionen håller på att försvinna.

Utvecklingen innebär att fler och fler människor inte endast kan göra sin röst hörd — utan även gör det. En stor vinst för demokratin.

En Annan Viktig Aspekt som jag brukar framhålla i mina seminarier, när frågor om privat vs professionellt inom sociala medier diskuteras, en annan viktig aspekt alltså är, att problemet med personer som framför ”olämpliga” åsikter inte är att någon ger uttryck för sina åsikter — utan att personen faktiskt hyser åsikterna. Den kommunala tjänstemannen i Borlänge hade förr i tiden hävt ur sig åsikterna bland vänner och familj, den sverigedemokratiska nämndemannen kanske på after-worken eller partimötet. Det enda som nätet har ändrat, det är att ”missförhållandena” blir synliga.

Jag själv uttrycker starka politiska åsikter (något som jag f.ö. både gör här på bloggen och annorstädes, ”köttvärlden” inkluderat). När man tittar på mitt språkbruk och tonen som jag ofta väljer, är det knappast förvånansvärt att vissa människor som inte delar mina politiska värderingar kan ta illa upp. — Och även jag har, i likhet med den kommunanställda i Borlänge, utsatts för påtryckningar av arbetsgivare/chefer i stil med ”om du inte kniper käft, så…”

Där har vi ett dilemma:

Å ena sidan har alla, inklusive vi som arbetar inom eller med den offentliga sektorn, en ”okränkbar” rätt till vår åsikt.
Å andra sidan har alla, inklusive vi som arbetar inom eller med den offentliga sektorn, en grundlagsskyddad rätt att yttra dessa åsikter.
Å tredje sidan har särskilt vi som arbetar inom den offentliga sektorn en skyldighet att behandla alla människor lika.

Om våra åsikter skulle strida mot vår skyldighet att behandla alla lika, så har vi ett problem — och, återigen, problemet innebär inte att vi framför åsikterna — utan att vi har dem. Risken för att åsikterna påverkar vårt faktiska agerande (och dess följder för medborgarna) är beroende av många faktorer, t.ex. om vi arbetar mot/med den gruppen som vi hyser negativa känslor för och vilken form av arbete vi utför. Risken är troligen större för en rasist som är nämndeman i en migrationsdomstol att fatta ”politiskt motiverade” beslut än för en person vars uppgift är att t.ex. planera byggprojekt eller att ”maskinellt” registrera inkommande ärenden. Redan förhållandet att många politiskt styrda förvaltningsorganisationer är snabbare på att handlägga den politiska majoritetens ärenden än oppositionens ditton, är enligt mitt tycke dock ett tydligt tecken på att risken är strukturell och finns ”på alla nivåer”.

— Men helt oavsett om politiska åsikter de facto påverkar utgången av vårt arbete, och oaktat om vi personligen har blivit utsatta för påtryckningar, så ser jag en risk att rädslan att säga ”fel” saker i praktiken undergräver vår åsikts- och yttrandefrihet. Att vi väljer att inte säger det vi tänker — inte för att vi verkligen väljer att inte säga det — utan för att vi behöver vara rädda.

Något tillspetsat: på 2010-talet behövs det inte längre någon IB för att få reda på vad flertalet människor tycker och tänker. Det kan vi enkelt googla eller facebooka fram istället.

Om vi vill vara ännu mer dystopiska: viss forskning stöder tesen att en del aspekter av den sociala webben faktiskt påverkar vårt agerande. Önskan att bryta igenom bruset medför att vi vill kunna publicera ”vassare” statusuppdateringar, incheckningar eller mobilbilder. För att kunna göra det, krävs det att vi gör ”häftigare” saker. Ett annat exempel är särskilda träningsapplikationer som finns för flertalet smartphones. De håller inte endast koll på dina egna träningsvanor — utan du tävlar t.ex. med dina Facebook-vänner om vem som sprungit mest. Flera undersökningar har visat att personer som använder dylika träningsappar på sin mobiltelefon tränar mer än vad de skulle gjort om de inte använt appen. Tecken finns att alkoholkonsumptionen har sänkts inom vissa avgränsade ungdomspopulationer, där det är vanligt att kompisarna tar kort med mobilen och lägger upp dem på Facebook.

Externa motivationer — eller ”grupptrycket, när det är lite bättre”.

Det är dock inte helt omöjligt att även den motsatta effekten skulle kunna slå in. Om jag ständigt behöver vara rädd för att mina (i vissas ögon kanske obekväma) politiska åsikter spelas in, antecknas, läggs ut på Facebook, då kanske jag slutar att framföra dessa åsikter. Eller om jag deltar i ett politiskt möte och en av mötesdeltagarna taggar mig som deltagare (kanske utan min vetskap) och jag dagen efter får samtalet från personalkontoret för att jag uppenbarligen har politiska åsikter som står i strid med den-och-den policyn… — Om så är fallet, skulle inte det leda till en allvarlig banalisering av politiken och demokratin?

Jag vet inte. Och återigen: jag är kluven som sällan.

Nej, jag tycker inte att rasister ska sitta som nämndeman i en migrationsdomstol.
Men inte heller tycker jag att vi med rätta kan kalla oss för ett demokratiskt samhälle när vi (direkt eller indirekt) begränsar människors rätt att framföra sina åsikter. Till och med när de är rasister.

Ett dilemma.

Eller är det? Vad tycker du?