Det kanske var så att jag beklagade mig lite. Det kanske brast lite.

Det rörde sig om människor som tar helt frivilliga insatser på fritiden för givna – och som sedan blir enormt utfallande och aggressiva, när förutsättningarna förändras och tiden inte längre räcker till för att göra dessa frivilliga insatser. Människor som man ger lillfingret och som sedan inte ens nöjer sig med att ta hela handen. Som tuggar på den, äter upp den, sväljer den – och skäller ut dig, när den är slut. Vill ha mer. Ännu mer.

— Problemet med dig, det är att du är alldeles för snäll, sa den icke-namngivna personen som jag rent teoretiskt kanske beklagade mig hos. Du gör saker, du ställer upp – och människor tar dig för given.

— Kom med något nytt, skulle den väl inarbetade svarsmekanismen vanligtvis hävt ur sig.

Följt av en lång utläggning om varför jag tycker att en argumentation som innehåller orden ”för snäll” inte håller. Följt av snarast ideologiska förklaringar, varför jag tycker att det aldrig är fel att ställa upp – och även att göra långt mer än vad som förväntas. Följt av några hänvisningar kanske till min personliga historia med en far som blev förrådd av sina absolut närmaste. Spionerad på. Anmäld till Stasi. Jagad av Stasi. Som i sista stund kunde undfly (i ordets rätta bemärkelse) – och som fick betala med ensamhet och isolation.

En far vars människobild blev så cynisk, så kall, så distanserande. ”Lita aldrig på någon människa, Thomas, aldrig!”. Orden sitter kvar.

Följt kanske av några ytterligare förklaringar varför jag med alla till buds stående medel försökte revoltera mot den människosynen som så starkt präglade min uppväxt. Hur jag försökte omfamna en människosyn där människan istället är god. Där människan ställer upp, där människan gör långt mer än vad som förväntas av henne.

Svärma lite om den utopiska drömmen om en värld där alla ställer upp. En värld där alla hjälper till när de ser ett behov för att hjälpa till –  där frasen ”paying it forward” är en naturlig del av livet och inte längre behöver någon definition. En värld där vi gör saker inte för att vi förväntar oss något i retur. Inte direkt i alla fall.
Där belöningen är inget annat än en bättre värld.

.

Ja, det hade varit det vanliga tillvägagångssättet. Övning ger färdighet, även när det gäller standardsvar.

— Du är ju lite av en toffel. Människor kör med dig, de utnyttjar din snällhet och du säger inte ifrån förrän det brister hos dig.

Av någon anledning fungerade det inte, igår, det där standardsvaret. Inte den här gången.

— Ja, du kanske har rätt, hör jag min röst säga i en fundersam ton, nästan som om jag inte längre hade makt över orden som lämnade läpparna.

— Tänk, om min far hade rätt, hör jag hjärnan tänka. Tyst, inombords, riktad till det undermedvetna.

En tanke som slinker igenom. Innan jag hinner stänga av hjärnan. En tanke som kommer med jämna mellanrum, helst när det är som svårast. När tvivlet växer och hjärnan egentligen borde ägna sig åt lite pepp-talk.
.

— Tänk, om min far hade rätt. ”Lita aldrig på någon människa, Thomas, aldrig!”. Orden sitter kvar.