Valet till Europaparlamentet gick av stapeln och få tycks ha hyfs nog att avstå från att helt ofrågat ge sin mer eller mindre okvalificerad syn på saken. Eftersom jag inte heller kan hålla käft, mina högst personliga tankar:

Åtminstone i Sverige har vi sett att vänstervinderna som vi kunde känna under den senaste tiden verkligen finns. Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet är tillsammans större än Sossarna.

Att F! Håller intåg i EU-parlamentet tycker jag är fantastiskt. Likaså att Miljöpartiet fick ett så underbart resultat. Trots att jag varken har röstat på det ena eller det andra – eller med gott hjärta skulle kunna rekommendera andra att göra det. Men varken den feministiska kampen och miljöfrågorna kan vi någonsin få nog av.

Att Moderaterna med stormsteg närmar sig en nivå där de redovisas under kolumnen ”övriga partier” är nog något som alla med en känsla för solidaritet för de svagaste kan känna sig glada över. Även vi priviligierade som fortfarande har råd att känna oss solidariska.

Att Piratpartiet lämnar EU-parlamentet tycker jag är synd, trots att min partitillhörighet och -lojalitet ligger någon annanstans. Men jag sticker inte under stol med att jag anser att mitt egna parti i sann ”sharing-is-caring”-anda gott och väl kunde piratkopiera största delen av piraternas integritetspolitik. Som fullgod tröst kan jag nöja mig med att Piratpartiet fortfarande kommer Vara representerat, tack vare våra tyska medeuropéer.

Vi har fått en brun våg i hela Europa, som omfattar såväl tvättäkta nazister som kavajklädda partier som egentligen är jättesnälla och bara råkar slåss med järnrör och hata allt som verkar vara utländskt, feministiskt eller för jämställdhet och demokrati. Visserligen blir det lättare nu för SD, när de verkligen kan komma ut ur garderoben och bilda partigrupp med riktiga nazister. Att SD gillar politiker som föreslår att använda Ebola för att ”få bukt med” invandringen, det är ju ingen hemlighet.

När jag tittar lite på de lokala valresultaten på hemmaplan, så tycks det vara tydligt att lokala s-förmågors ”strategi” inte fungerar. Att vara främlingsfientlig för att mota de främlingsfientliga i grind resulterar tvärtom i fler röster för SD. Från att i Katrineholm ha fått långt under genomsnittligt andel röster i förra valet har SD avancerat till klart över genomsnittet. Så det där med att fiska i grumliga vatten ha gett napp. Samma napp som gör att varje förståndig människa kan instämma i kören, ”vad var det vi sa.”

– Fast. Vid närmare eftertanke: strategin har kanske fungerat precis som tänkt?