Valresultaten från EU-valet har öppnat en Pandoras ask av meta-demokratiska diskussioner. De ”bruna” partiernas framgång har skapat en oro och osäkerhet såväl inom den politiska sfären som inom mediabranschen. Hur ska demokratiska partier förhålla sig till odemokratiska partier eller till partier som ifrågasätter grundbultarna av våra demokratiska värdesystem, såsom alla människors lika värde. Medierna ställer sig samma fråga – dock åtminstone delvis ur ett annat perspektiv.

Axel Andén skriver i artikeln Äntligen, SVT har vaknat hur medias syn på SD kan hålla på att förändras. Axel har visserligen en del poäng i det han skriver (annars skulle han inte vara Axel) – men mycket av det han beskriver är egentligen en återgång till hur media för endast ett fåtal år sedan rapporterade om Sverige(o)demokraterna. De beskrevs som främlingsfientliga, som ett parti med rötter i nynazismen, som brunskjortor.

Alla dessa beskrivningar stämmer väl överens med den verkligheten som jag upplever. Sverigedemokraterna har sina rötter i nynazistiska kretsar, hur mycket deras historierevisionism försöker dölja det. Jimmie Åkesson gick med i det partiet, när det utan tvekan var ett rasistiskt parti – och såvida han inte lider av några allvarliga problem som påverkar hans verklighetsuppfattning, så måste han ha varit fullt medveten om partiets rasistiska politik. Idag tonar SD ner rasismen, till förmån för av ungdomsförbundet producerade Leni Riefenstahl-/Hitler-inspirerade videobudskap om de olika folkens Europa (för övrigt med ett vokabulär som än mer påminner om vem som var SDU:s nazistiska förebilder).

Den mediala strategin hos Sverigedemokraterna har varit enkel att förstå.

När bloggosfären var ung, så tillhandahöll SD ett otal bloggar som stod öppna för partiets aktivister. Föga förvånande innehöll dessa sd-bloggar allt för många rasistiska påhopp för att någon tänkande människa skulle kunnat attraheras av de illa dolda hatbudskapen. Därför behövdes sd-bloggarna stängas ner, till förmån för sajten Politiskt Inkorrekt — som efter alltför grova rasistiska påhopp behövde stängas ner, till förmån för dagens Avpixlat. Sajterna finansieras fortfarande av personer i SD:s ledning – men har, åtminstone enligt SD:s egna historieskrivning absolut ingenting att göra med SD. Upplägget medför att SD kan sprida sina åsikter utan att behöva stå till svars för dem.

Lysande.

På liknande sätt använder SD ett väl arrangerat martyrskap som redskap. Vi har under våren fått läsa mycket om torgmöten som SD behövde ställa in eller avbryta på grund av påstådda hot. Om en laglig demonstration hotas i sådan utsträckning att den inte kan hållas, så är det onekligen en inte helt oproblematisk situation för demokratin, en situation som åtminstone kräver djupa diskussioner och långtgående funderingar.

Dessa djupare demokratianalyser slipper vi dock till synes eftersom allt fler röster hörs som gör gällande att det alls inte förhöll sig på det viset som SD försöker göra gällande. Demonstrationerna var nästan undantagslöst helt vanliga motdemonstrationer, något som tvivelsutan är en demokratisk rättighet, såvida du inte är SD:are som anser att ingen får säga något negativt om SD. I Karlstad vittnade Polismästaren att SD absolut inte var tvungna att avbryta sitt torgmöte — utan att de, egentligen utan anledning, valde att ställa in för att framställa det som om de hade tystats av ”vänsterextremister”. Dylik information gick dock närmast förlorat i sorlet.

Resultatet blir att SD inte ens behöver framföra sina rasistiska budskap för att kunna hävda att de varken har rasistiska budskap och att de dessutom hindras från att framföra dem.

Lysande, än en gång.

Hur ska vi som verkar inom demokratiska organisationer bemöta Sverigedemokraterna då? Gäller det att, som Axel skriver i sin artikel, använda de rätta (svidande) termer för att beteckna partiet och dess politik?

Tvivelsutan. Men räcker det?

För några år sedan citerade jag filosofen Karl R Popper: ”I toleransens namn måste vi alltid göra anspråk på att inte tolerera intoleransen.” Grundtanken av den så kallade stridbara demokratin är att vi måste försvara demokratin mot dem som försöker avskaffa eller minska den. Du som undrar: ja, att kalla befolkningsgrupper för än det ena, än det andra, att försöka begränsa religionsfriheten, att begränsa de demokratiska rättigheterna för personer som inte är svenska medborgare men är permanent bosatta i Sverige, att kräva att utländska personer ska nekas tolk vid myndighetskontakt allt det ÄR inskränkningar av demokratin.

— Men Sverigedemokraterna är ju faktiskt Demokratiskt Valda, hör jag deras tangentbordskrigare invända.

Lysande invändning.

Precis som Nazisterna var demokratiskt valda, då, när det begav sig.