Statsministern släppte igår en i mina ögon smärre politisk bomb genom sitt sommartal. Istället för att påpeka att invandring är lönsam även i ekonomiska termer, lyfte han fram kostnaderna som migrationen medför, åtminstone inledningsvis.

Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det, sade Fredrik Reinfeldt. (SVT)

Som politiskt aktiv (och ordförande för Vänsterpartiet i Katrineholm) tycker jag att talet ger anledning till en hel del eftertanke och diskussion – inte minst med anledning av att jag befarar att talet har potential att (om-)definiera valrörelsen.

Inledningsvis finner jag egentligen inget kontroversiellt i sakfrågan som Reinfeldt lyfter. Ja, migration medför en ekonomisk kostnad till en början. Det är inte många som hävdar motsatsen. Människor som kommer till ett nytt land och som alltsom oftast inte har med sig stora pengakistor behöver någon form av försörjning – och i avsaknad av förvärvsarbete behöver andra hoppa in för att säkra denna försörjning, åtminstone till en början. Det är inte förrän nya medborgare/medmänniskor har etablerat sig i det nya landet som den kostnaden kan vändas till en (ekonomisk) nettovinst, något som till exempel OECD och andra räknar på.

Enligt högerextremisternas egna bloggar, tar det i snitt hela sju till åtta år för en invandrare att bli självförsörjande. — En siffra som i och för sig bör sättas i relation: för en nyfödd svensk tar det nämligen i snitt hela 23 år att bli självförsörjande, dvs tre gånger så länge.

Än sen? — Vänsterpartiet (och även Miljöpartiet, för den delen) har länge hävdat att den frågan egentligen inte är särskild relevant. Att diskutera ekonomiska nettovinster eller -kostnader är i en del diskussioner helt enkelt absurt:

Vad är nettokostnaderna för äldrevården? — Ännu mer tillspetsad, vad är nettokostnaderna för vården av barn som föds med grava funktionshinder? — Skulle någon verkligen vilja neka dessa barn vård, helt enkelt eftersom den vården aldrig kommer löna sig i ekonomiska termer? — Endast en hårdhudad cyniker skulle använda sig av en sådan argumentationsteknik och den enda ”sakliga” kritiken mot dylika exempel från extremisthåll är att svenska barn med grava funktionshinder är just svenska, och därför……

Reinfeldt håller huvudet högt och nuddar i grunden vid samma punkter.

Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss. (DN)

I saken innebär alltså Reinfeldts sommartal ingen överraskning för oss på den politiska vänstra planhalvan.

Eftersom jag är djupt involverad i den politiska valrörelsen och dessutom ägnar min tid åt mycket politisk analys, kommunikationsstrategi (och politisk filosofi), är jag dock inte säker på om den där politiska icke-nyheten i grunden inte är en enorm nyhet och utmaning för den kommande valrörelsen. Tycka vad en vill om moderaternas politiska prestation – men en sak måste vi tillstå: moderaterna är enormt kompetenta när det gäller kommunikationsstrategi. Moderaterna vet exakt, vad som ska sägas, på vilket sätt det ska sägas och när det ska sägas för att maximera genomslaget i opinionen. Att byta från ”invandringen är lönsam” till ”invandringen kostar” är inte något som bara råkar ske.

Det är något som har planerats. Länge.

Varför väljer Reinfeldt att ändra sitt budskap blott fyra veckor innan valet?

Många bedömare har under de senaste veckorna diskuterat, huruvida agendasättandet under valrörelsen kommer ha potential att påverka valresultatet. Beroende på vad som blir årets stora valfråga, så kommer antalet röster på de olika blocken/partierna förskjutas. Det tycks ha funnits en bred konsensus att vi i grunden har tre möjliga scenarion:

1. Antingen så handlar stora valfrågan om miljön – då kommer Miljöpartiet och det röd-gröna blocket att gynnas.
2. Eller så handlar valet om privatiseringen och missförhållanden i vården – då kommer Vänsterpartiet att gynnas, och därmed återigen det röd-gröna blocket.
3. Eller så kretsar allt om invandringen – då kommer med stor sannolikhet rasisterna inom SD att gynnas, helt enkelt för att de har sina enkla, populistiska ”lösningar” att falla tillbaka på.

I alla dessa tre scenarion har åtminstone jag haft svårt att hitta en kärnfråga, där allianspartierna med större framgång skulle kunnat samla poäng. Reinfeldts sommartal med poängteringen av de initiala kostnaderna av migrationen skulle kunna ses som ett försök att flytta valrörelsen till den enda frågan som inte per automatik stärker de röd-gröna partierna.

Effekten av att ge SD bollen är dock inte svår att sia om: den mest framstående rasistiska SD-bloggen skriver under rubriken ”Nu briserar invandringsbomben”:

Det redan hårt prövade svenska folket ska nu vara beredda på att prövas än hårdare. Den världsberömda toleransen, som regering efter regering i princip våldtagit, ska man krama sista droppen ur. Den svenska staten agerar inte längre utifrån svenska folkets intressen.

Högerextremisternas ledare twittrar:

Statsministern har bekräftat: Valet står mellan välfärd och massinvandring. Du väljer 14 september. #gamechanger #påriktigt

Vill Reinfeldt gynna Sverigedemokraterna?

Reaktionerna är knappast överraskande – och det finns inte en chans att Reinfeldts kommunikationsstab inte iskallt räknade med just dylika reaktioner. Återstår frågan, varför utspelet gjordes trots vetskapen om vad som skulle hända.

1. Utspelet gjordes för att vinna röster bland ”samvetsmedvetna”

Det första alternativet är att Reinfeldt verkligen ville lyfta fram vikten av att hjälpa till och vara ”goda medmänniskor”, kosta det, vad det vill. Visserligen var det inte verkligen hans exakta ord, men det var ju faktiskt vad han uttryckte. – Syftet skulle således ha varit att attrahera väljare med ett ”stort hjärta”.

Fördomsfull som jag är, så tror jag dock inte att moderaterna kan lyckas attrahera många av dessa personer. Inte att jag påstår att det inte finns godhjärtade moderater eller borgerliga. Absolut inte. Jag känner många ”bra” människor som har borgerliga åsikter. Men hos alliansen återfinns många migrationsvänliga hos andra partier (t.ex. en del av förespråkarna av fri invandring hos centern eller en del av den mer social-liberala delen av folkpartiet). Visserligen skulle Reinfeldt kunna attrahera några enstaka av dessa, men det skulle inte förändra styrkeförhållandet blocken emellan till moderaternas fördel, snarast tvärtom, i händelse att några väljare av partierna som står och skvalpar vid fyraprocentspärren flyttar över till (m) och därför puttar ett annat alliansparti under spärren.

Personer som övervägar att rösta på det röd-gröna blocket å andra sidan lär vara svåra att motivera att byta sida med anledning av utspelet. De som tycker att det är bra med att ”invandringen kostar” finns i regel inte i Socialdemokraternas högerfalanger.

Att Reinfeldt räknar med att direkt attrahera nya väljare med anledning av talet har jag därför svårt att tro.

2. Utspelet gjordes för att gynna Sverigedemokraterna och deras främlingsfientlighet.

Återstår nästa alternativ: Reinfeldt lyfte fram frågan om invandringens kostnader för att ”i smyg” gynna Sverigedemokraternas politik. – Knappast något statsöverhuvudet i västvärlden har dock avvisat högerpopulismen så tydligt som Reinfeldt har gjort. Gång på gång har han mycket tydligt och konsekvent kritiserat SD och deras gelikar. Hur mycket jag än ogillar den nuvarande regeringens politik, så avfärdar jag därför möjligheten att Reinfeldt ville gynna Sverigedemokraterna. Den möjligheten är helt enkelt inte realistisk i min föreställningsvärd.

3. Utspelet gjordes för att förhindra en röd-grön majoritet

Det sista alternativet som jag ser är att Reinfeldt i viss desperation medvetet flyttar fokus till migrationsdebatten, i full vetskap om att det kommer stärka Sverigedemokraterna. Syftet är dock egentligen inte att främja de främlingsfientliga — utan att med viss automatik istället försvaga det röd-gröna blocket. På det viset räknar möjligen moderaterna med att de röd-gröna inte kommer kunna få egen majoritet och att konstellationen efter valet kan bli mer gynnsam för moderaterna (och de övriga allianspartierna):

Antingen så hoppas Reinfeldt i så fall på en fortsatt minoritetsregering (med fortsatt informellt stöd av SD) eller så räknar han med att socialdemokraterna (som troligt största parti) i brist på röd-grön majoritet kommer sträcka sig över blockgränserna för en blocköverskridande regering; något som Löfven redan öppnade för under Almedalen för över ett år sedan.

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, så kommer jag fram till att den sistnämnda möjligheten nog är den mest troliga strategin.

Hur bör vänstern reagera på utspelet?

Om min analys av Reinfeldts utspel är (så när) korrekt, så undrar jag om inte utspelet medför att vi inom vänstern kommer att behöva anpassa vår valstrategi – och det snabbt!

Under tidigare valrörelser, och i viss mån även i den innevarande, har Vänsterpartiet hållit en väldigt ”vänlig” profil gentemot Socialdemokraterna. Strategin har i mångt och mycket gått ut på att visserligen söka attrahera personer inom Socialdemokraternas vänsterfalanger – men att i största möjliga mån tona ner större ideologiska skillnader för att ge en någorlunda samspelt bild av det röd-gröna blocket, något som är oundvikligt för att visa att vi röd-gröna tillsammans är ett rimligt regeringsalternativ. Förstå mig fel: jag är helt övertygad om att vi tillsammans är ett bättre alternativ än alla andra. — Men när förutsättningar förändras, så måste kanske även strategin anpassas.

Och förutsättningarna har förändrats.

1. Löfven har upprepade gånger öppnat för möjligheten att ha ett blocköverskridande samarbete.
2. Reinfeldt spelar SD i händerna och ökar SD:s chans att bli vågmästare.
3.  Ju större SD:s eventuella roll som vågmästare blir, desto större blir chansen/risken/behovet av just en blocköverskridande regering.
4. Feministiskt Initiativ har ”poppat upp igen”. De har gjort ett mycket viktigt jobb med att lyfta upp feministiska frågor på dagordningen (igen) – men de attraherar främst väljare från Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalanger. Eftersom FI för tillfället inte tycks komma upp till fyraprocentspärren, så innebär det dock att röd-grön-rosa blockets styrka effektivt minskar och att chansen/risken/behovet av en blocköverskridande regering ökar ännu mer. ¹⁾Med det vill jag inte ha sagt att en röst på FI är en ”bortkastad” röst eller en ”stödröst åt SD”. Men jag anser att det är viktigt att diskutera strategiska effekter av olika röstningsresultat.

.

Mot bakgrund av alla dessa faktorer börjar jag fundera över rimligheten i att vi inom Vänsterpartiet riktar vår förhoppning mot ett äkta maktskifte. Sannolikheten att vi efter valet kommer att se i grunden samma politik som idag – fast med med en ”socialmoderat” statsminister har ökat markant.

Det kanske inte längre är läge att hoppas på en röd-grön regering och att därför vara ”snälla” mot de övriga röd-gröna partierna. – Det kanske, kanske, kanske skulle vara mer realistiskt och framgångsrikt att alls inte fokusera på den röd-gröna ”regeringsdugligheten” och att istället maximera antalet verkliga vänsterröster, med siktet inställt på att vara den starkast möjliga (och mest obekväma) oppositionen?

Vad tycker ni? – Diskutera gärna.