Då hade en röstat. På ett sätt var valet enkelt. Skulle jag rösta på
- ett borgerligt block (som i Katrineholm inkluderar Socialdemokraterna), vars huvudintresse inte är invånarnas bästa – utan riskkapitalisternas.
- en rasiströrelse, utklädda till clowner i Dressman-förklädnand,
- ett röttgröntrosa block med trovärdiga svar på verkliga problem.
Med denna, högst objektiva (eller nåt), beskrivning i bakhuvudet, blev valet inte särskilt svårt.
Det som blev lite svårare var funderingar kring ett eventuellt taktikröstande. Om de senaste dagarnas opinionsmätningar stämmer, så kommer det egentligen endast finnas ett fåtal troliga optioner efter valet.
Related Articles
Om vi utgår ifrån att det röd-gröna blocket blir större än Alliansen men inte får egen majoritet, så kommer S och MP inte att bjuda in V i ett regeringssamarbete, eftersom rösterna ändå inte kommer räcka till en majoritet. Då, så kommer S resonera, behövs det inga diskussioner och därmed kompromisser med V.
Andra alternativet är att Socialdemokraterna faktiskt kommer att lyckas att pyssla ihop en blocköverskridande regering. Eftersom både FP och C dock upprepade gånger har nobbat förslaget, är jag inte övertygad om att något av Dessa partierna kommer kunna/vilja bryta sina löften. Mig veterligen har dock Moderaterna inte uttryckligen uteslutit en sådan ”stor koalition”, trots att tex lokala företrädare för M som jag har pratat med helt förkastar en sådan möjlighet (åtminstone på riksplan).
Alla scenarion som jag kan se innebär att mitt eget parti, Vänsterpartiet, kommer ha svårt att få något formellt inflytande i den kommande regeringen, såvida inte det röd-gröna blocket får egen majoritet. För att nå dit saknas det enligt de olika opinionsmätningarna för tillfället ca fem procent av rösterna. Att på självaste valdagen spurta och inhämta ytterligare fem procent av rösterna har tidigare inte hänt i den svenska demokratins historia — och jag har svårt att tro att varken de röd-gröna partierna kommer lyckas med det i år, eller, för all del, att allianspartierna lyckas med det för att i sin tur få övertaget.
Det som har hänt tidigare, är att partier flyttar sina positioner med några enstaka procentpunkter. Och här kommer taktiska överväganden på dagordningen: En röd-grön-rosa majoritet är nämligen något som skulle kunna nås. Med betoning på den sista färgen: rosa. — Om Feministiskt Initiativ lyckas ta sig över fyraprocentsspärren, så är höstens osäkra förhållanden lösta, åtminstone i den mån Lövfen kommer vara beredd att diskutera ett regeringssamarbete med både MP, V och F! – och i den mån dessa fyra partierna kommer kunna hitta kompromisser.
För att F! ska komma in i riksdagen, behöver de (beroende på vilket opinionsinstitut vi frågar) ”endast” öka med någonstans mellan 0,1 och 0,9 procent. Det motsvarar allt mellan 6.000 och 54.000 extra röster.
Till och med om alla dessa röster skulle komma från V eller MP, så skulle det sammanlagda röd-grön-rosa blocket nå fler än 50% av riksdagsmandaten – och därmed effektivt kunna bilda en majoritetsregering och samtidigt utestänga rasisterna från allt inflytande. Jag är inte ensam i dessa överväganden, även kända personer som tex Henrik Schyffert resonerar i dessa banor.
Fakta kvarstår: om partierna i det röd-gröna blocket skulle uppmana sina väljare att stödrösta på F!, så skulle det onekligen vara den ”enklaste” vägen till en stabil majoritet i riksdagen.
.
Ungefär så gick mina tankar och valstrategiskt-teoretiska överväganden. Tills jag vaknade ur mina intellektuella dagdrömmar.
Jag kom på mig själv att alla dessa fina tankar uteslutande bygger på ett maktperspektiv. På vilket sätt ska vi kunna ”få makten”? Det är inget fel med att vilja få makt och inflytande över politiken. Det är därför vi är politiskt aktiva, håller tal, skriver debattartiklar och värvar röster.
Men jag är Vänsterpartist och övertygad frihetlig socialist. Visserligen är jag också feminist – men det finns mycket i F!s program som jag anser vara föga genomtänkt och bitvis rentav populistiskt. Ska jag rösta på ett parti, vars partiprogram jag avfärdar med just sådana epitet?
– Nej, till syvende och sist vill ja inte leva i en demokrati, där våra strategiska spetsfundigheter leder till makten.
Jag vill leva i en demokrati, där de bästa åsikterna får genomslag. I den bemärkelsen: min röst är inte till salu.
