Att göra sig av med bilen? — Det är ingen rolig tanke, på sätt och vis. Jag är nämligen en bilälskare. Inte den sortens bilälskare som tillbringar sin lediga tid i garaget och skruvar. Inte heller den sorten som tvättar, vaxar, polerar och med stolthet visar upp en blänkande skönhet. Alla som sett någon av bilarna som jag någonsin har ägt kan intyga det. Nej, inte den prydliga sorten. Däremot den sorten som älskar att köra bil. ”ÄLSKAR” i versaler.

Men bara för att jag älskar något, så behöver det kanske inte vara vettigt eller nödvändigt.

I likhet med många andra använder vi vår bil av ren bekvämlighet för många ärenden, där bilen egentligen absolut inte Skulle behövas. Vi skjutsar till dagis, vi veckohandlar, vi kompletteringshandlar. Jag åker snabbt till närbutiken (som inte ens ligger en tiominuterspromenad hemifrån). Självfallet tar vi bilen, när vi hälsar på familjen, åker till tant och farbror doktor eller hämtar någon från stationen. Bilen används i stort dagligen, oftast flera gånger om dagen.

Och ofta helt i onödan.

Vi bor i Katrineholm, en stad där i princip allt kan nås med cykel, utan större problem och utan att Det Skulle ta nämnvärt längre än med bil. Cykelvägsnätet är någorlunda väl utbyggt (och ska förbättras i enlighet med en ny cykelplan). I fjol gav vi oss iväg på en längre cykelsemester med lådcykel, cykelsläp, ett litet barn och en tonåring. Det fungerade alldeles utmärkt – och det blev en av de bästa semesterresorna som vi någonsin har gjort.

Nämnda lådcykel har sedan dess använts väldigt flitigt för att transportera vår dotter till och från förskolan – och något mindre frekvent även för att storhandla. Sedan förra helgen är jag dessutom stolt husse till ännu en lådcykel, den här gången en enspårig variant som kommer kunna trampas i högre farter. Det innebär att vi egentligen inte alls skulle behöva vrida nyckeln i bilens tändningslås för våra vardagliga transporter i staden.

Men hur blir det med lite längre resor?

Det finns ett antal återkommande sträckor som vi mer eller mindre regelbundet lägger bakom oss med den egna bilen:

Ungefär var sjätte vecka hälsar vi på mina svärföräldrar (tillika dotterns morföräldrar) i Västra Götaland. Enkelresan går på ca 22 mil. Det är knappast något vi är intresserade av att minska på, snarare tvärtom. Så här behövs det ett alternativ. För tillfället finns det rimliga tågförbindelser mellan Katrineholm och Lidköping som, beroende på avgång och tid på dygnet, kostar ca 1.500 kronor, tur och retur för två vuxna och ett barn. Om vi använder Skatteverkets bilschablon på 18,50 kr per mil, så hamnar motsvarande kostnad för samma resa med bil på 814 kr.

Var tredje vecka (i snitt) åker jag till Nyköping på grund av mitt engagemang som Landstingspolitiker. Tur och retur går den resan med direktbuss och rabattkort på 157 kr, med bil istället på 233 kr, dvs här är kollektivtrafik faktiskt billigare.

Ca en gång i månaden har jag de senaste åren åkt till Norrköping på grund av mitt fackliga engagemang. Beroende på avgång kostar resan 150 kronor med tåg, 175 kronor med bil. Återigen, lätt fördel för kollektivtrafiken.

När jag ställer upp dessa mer eller mindre regelbundna och nödvändiga resor, så får jag en trevlig tabell:

Resultatet av uppställningen blir, att de löpande resekostnaderna blir 330 kronor billigare per månad, om vi använder bilen för de lite längre resorna. Om vi lägger till skatt och försäkring, så är läget dock det omvända: genom att använda kollektivtrafik tjänar vi ekonomiskt på att göra oss av med bilen, trots SJ:s hutlösa priser.

När vi plussar på med alla onödiga resor i tätorten, så blir balansen ännu tydligare. Någonstans mellan 1.000 och 2.000 kronor kan vi spara per månad, baserat på tidigare års genomsnittliga kostnader på ”bilkontot”.

Men det är ju så roligt!

Ja, det är bekvämt med bil. Det är roligt att köra. Jag kanske inte har berättat det ännu, men jag älskar att köra bil. ”ÄLSKAR” i versaler.

Att göra sig av med bilen skulle ändra på allt det. Det skulle utmana oss att ändra på invanda mönster. Det skulle tvinga oss att verkligen sätta oss på lådcykeln för att storhandla, även om vädret kanske inte håller med om den tolkningen. Det skulle göra det svårare att spontanåka på shoppingutflykt för att lägga pengar på helt onödiga prylar. Det skulle tvinga oss att planera lite längre i förväg. Miljöfördelarna borde vara svåra att förneka, hälsoaspekterna likaså.

Men är det värt att ge upp bekvämligheten som bilen där utanför fönstret erbjuder? – Eller borde frågan snarare formuleras: är denna bekvämlighet värt någonstans mellan 1.000 och 2.000 kronor per månad, 12.000 till 24.000 kronor per år?

Jag vet inte.