Jag tjänstgör sedan 2013 som förtroendevald i Viadidaktnämnden. När det begav sig, så började jag som ersättare, sedan årsskiftet är jag 2:a Vice Ordförande för nämnden. Nog med titlar och egenmäktigt ryggdunkande. Viadidaktnämnden alltså.

Viadi…vaad?!?

Viadidakt är ett lokalt påfund: en nämnd som integrerar frågor som rör vuxenutbildning, integration och arbetsmarknad under ett och samma tak. Det i sig är kanske inte något som är alltför anmärkningsvärt.

Viadidakt är också en av de kommunala nämnderna som delas mellan Olika kommuner, i vårt fall mellan Katrineholm och Vingåker. Det i sig är kanske inte heller något som är alltför anmärkningsvärt; det finns ett antal exempel med kommungemensamma nämnder, även om dessa vanligtvis brukar hålla sig till mer tekniska eller serviceområden, som IT, gatuunderhåll etc. Men som sagt, i sig inte något som är alltför anmärkningsvärt.

Intressant blir det dock i vårt fall med Viadidakt, eftersom så viktiga frågor som vuxenutbildning, integration och arbetsmarknad sköts gemensamt i två olika kommuner. Att sedan inte någon representant av nyfascistiska partiet (SD) har lyckats ta plats i denna nämnd, som ju bland annat arbetar med integration är grädde på moset – och kanske inte heller förvånande i sak: nyfascisterna har, som säkerligen bekant, inte en enda ståndpunkt i integrationsfrågor.

Kulturkrockar

Arbetet i Viadidakt erbjuder dock en närstudie av problemen som uppstår i samband med kulturkrockar mellan kulturer som inte låter sig integreras med varandra. Som till exempel den Katrineholmska kulturen och den Vingåkerska ditton. Ja, eller snarare den politiska nutidskulturen i respektive kommun: den politiska maktfördelningen.

I Vingåker styr en koalition av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, med stöd av Folkpartiet. I Katrineholm har vi visserligen en betryggande röd-röd-grön Majoritet, men den ledande socialdemokraten, rikskänd tack vare sina högerpopulistiska utspel, föredrog en blocköverskridande koalition med Moderaterna.

I det praktiska nämndarbetet innebär dessa olika majoritetsförhållanden inte någon större svårighet. Eftersom det just inte finns några nyfascister (SD) representerade, så lär vi utan vidare kunna bejaka våra olika (politiska) kulturers skillnader och egenheter.

Men åtminstone i teorin blir det lite halvjobbigt, åtminstone för mig. Som 2:a vice ordförande är jag `egentligen´ oppositionens företrädare i nämndens presidium. Det är bland annat brukligt att den andre viceordföranden håller förmöten med de övriga oppositionspartierna och därigenom åtminstone försöker samordna oppositionens arbete.

Det enda kruxet: om du har tid och ork, får du gärna definiera uttrycket ”opposition”. — Beroende på vilken kommun en nämndledamot kommer ifrån, kan hen nämligen mycket väl både representera ett parti som är i majoritet och i opposition. En kort uppställning:

Av de åtta partierna är därmed fyra stycken, däribland mitt egna Vänsterpartiet, både opposition och majoritet, tre partier är alltid i opposition och ett parti är alltid i majoritet.

Så vilka bjuder jag in, när jag vill bjuda in oppositionen? – Alla som på något sätt är i opposition, dvs alla utom (S)? Eller alla som bara är i opposition? — Får jag då ens själv vara med på mitt egna kalas?

— Är det här kanske rentav ett sånt där tydligt nyfascistiskt exempel på att olika kulturer omöjligt kan leva ihop?